Aftonbladet – 27 november 1839, sida 2

försvarades klass, så är ju allt arbete för egen räkning försvarslöst eiler ett brott hos honom. Han försöker att flicka sko: skomakeri är skrå, ropar man och rycker från honom verktygen; han bjuder ut sig som lastdragare, tröskare eller plöjare; det är godt svarar min, men det är icke skrå, och försvarar dig icke. Är det underligt om har hiär vagabond? Det finnes ingen fläck der han kan komma att utöfva någon politisk rättighet; en jordtorfva, ett eget hem äro honom förbjudne, om han ej kan köpa en flera gånger större areal än han behöfver och bar pengar till; hans person, isynnerhet om fattigdomen och olyckan blifva svåra öfver honom, är fridiös, och af alla företag är intet naturligare, än att han söker sin emancipation på landsvägen eller i skogen. Om han sluteligen äfven blir en brottsling, är detta i sanning icke oväntadt. Fan saknar ej allenast den äggelse till heder, som politi tiska rättigheter medföra, han är tillika ett dagligt offer för den naturliga rättvisans öfverträdande till förmån för egenrryttan och konventionen; hans fredlösa stälning underkastzr honom otaliga förbittrande förödmjukelser, han qvarhälles i fattigdom och omyndighet, tvingas till umgänge med brottslingar, och behandlas vid minsta anledning, så ett hederskänslen, om den finne:, nödvändigt måste gå förlorad; hos honom är derföre moraliteten en verklig dygd, och dygden är, som man vet, sälisynpt. Moan har äflats med att skapa försvarslösa, genom tillämpning af dea grundsatsen, att skulc löshet och arbete äga sämre rätt, än !yckan och ckonventicner,. Om man är missnöjd med att hafva så väl lyckats, måste rean följa en motsatt grundsats och låta skuldlöshet och arbete gifva starkare försvar än lyckan och konvenuonen. För att göra slafvar värdiga friheten, har aldrig något annat wmedel lyckats, än att emancipera dem.