RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAREER. SANDEGRENSKA MÅLET VID KAMNERSRATTEN. (Slut från Lärdegsbl.) aLagstiftaren har visserligen anat möjligheten att förfalska andras skrifter och derföre stadgat straff, men, då en förfalskning af de bandolsböcker, mer sjelf förer, icke är tänkbar, efter det beg gen fistat vid förfalskning, har lagstifiars något ställe omnämnt eller ens upptag skaffedt fall. acFrägan: em uti Sandegrens räkningar äro fel eller icke? måste, i fölid häraf, desto hellre vara on enskild dvist mellan Sandepgron och dc der, som någon annans rätt ej härvuti i och det för det allmänna är utan allt intre , Huru desse parter uppgöra sina liquider och rå ngar. aDet mest öfvertygande beviset för det riktise uti ienna åsigt ligger deruti, att sjelfva det som åtalas, ber sin uppkomst ech tillvaro derigenom, att parten sjelf nekar, att räcningen är riktig. cErkänner denna deremot, att.han fört äv varor, för hvilka han är debiterad, och att han vid räkniegen ej har att erinre, Huru, och med hvilket antingen billizhets eller förnufts skälcku!ls en aktor, som är fremmande för sammanhban23at, kuhna påstå motsatsen? och med hvilken rättighet kan han tilvälla sig en målsmana rätt öfver on sjilfrådande person? aDetta partens erkännande är här, Hisom uti alla likartade frågor, antingen uttryckligen afgifvct, eller tillkommet gemora ett conscnaus tacitus, då parten sjelf ej klandrat räkningarne: cKommer dertill den händelsen, sem här äger rum, att parten af erhållne motböcken varit itillfälle, att dagligen göra sig förvissad om debiteringarnes riktighet och att äan derefter, utan vallar närkning, betalt räkningarnes belopp, se:at deryvida under ioppet af flere år, låtit bero, så mås!e uppkomma ej blott ex meralisk visshet om räkringarnes riktighet, helst motsatsen ej kan tänkas, utan förutsättning af en så stor oreda ech villervalla i affärer, att den tillinte gör all trovärdig: et af det eedermera, efter det tiden försvsgat minnet och försvårat utredningen, tillkomne missvöjot, uten ock ett lagligt skydd mot allt kliande. aDerest ett så beskaffadt klander ej göres anhängigt inom sex månader, efter det en räkning ir delgifven, så är rikningnn, ester lag, försindanie och exekutif, och rättighetea till klander betasen sjelfva parten, ännu mera en ekior, som dermed cj har att skaffa. cDenna och flere med former instämmande fråvor tillhöra egentligen den rättegång, hvaruti behörig målsägande uppträdt, men de (ola om BÖdvändighketen för Seandegren, att föka bibehålla sig vid den rätt, com instämmer med sakters bestafenhet och en laglig rättegångsordning att få tvisten förd med den behöriga porten, som måsta vidkännas bandet af sanning cch egne tillvörandenrs. aJag får, med ett ur sjelfva lagen hemtadt ex mpel, närmare utveckla frågan. Uti 45 kop. 4 8 randeisbalken, stadgar lagen: cBolagsman, som mod bedrägeri, (märk bedrväqerö) och för sin egen nytto, gör den and:e mehn ych skada, vare skild från sin bolagsräti ete. och ti 54 kap. missgerningsbalken: cAtt om nannen drager egendom undan bustrun eller tvörtom eller ie från hvaranman, sem i bolag äre, stånde dem ritt, om de den brottslige derför lacsöra viljon, Här talar dock lagen om bedrägeri och grofva brott; men har tillika uttryckligen förordnat, alt cke en aktor, utan allenast rätter målsägande, äger derom föra talan, aPå desse grunder vågar Sandegren bestrida rättigheten för en actor publicus, att uti denna sak. rörande ett det mest cnoskilda förhållande emellan Sanderen och köpare, beroende helt och hållet på de sednares omdöme, om de varit lidande och deröre vilja söka godtgörelse, föra talan, samt unden. lrager sig allt svaromål ennorlunda, än efter lagig instämning af behörig Part, sOm måste underkasta sig de vilkor för talan, som stadgas i lagen. cOm uppmärksamheten fäster sig vid det förbålende, att icke någon, som med Sandegren haft handel, väckt fråga om eller beklagat sig öfver dess handlingssätt och de af honom förde räkningar; tt nästan alla haft uti sine motböcker en säker controll deröfvar, att de fleste räkningar blifvit srkände och utan anmärkning betalte; att sjelfve Ar Plåtslagareåldermannen Pettersson, då han, öfverlemnad till sig sjelf, uti Kongl. Poliskammaren