Aftonbladet – 8 november 1839, sida 2

dyrbaraste råtugheter. Yid 2810 ars riksdag bringades ständerna i förtjusningsfeber öfver föreningen med Norge till den grad, att de icke märkte, att denna förening egentligen bestod uti två konungars förening uti en person och att de båda folken i sjelfva verket blifvit så åtskiljda, att om konungamakten, af en eller annan orsak, ville tillställa oenighet dem emellan, ingen utväg finns för de båda folken att sammankomma och få missförståndet rättadt. Vid båda sistnämnde riksdagar hbegåfvades dessutom ständerna från regeringen med ett förslag till statsskuldens liqviderande, som äfven slutligen antogs, ehuru flere representanter erinrade, att det skulle asätta en fläck på Sveriges urgamla trofasthet och förderfva krediten. — Vid 4848 års riksdag inföll byllning och kröning med thy åtföljande förtjusning å ena sidan, samt bankens förstörda kredit med thy åtföljande bedröfvelse å den andra. Riksdagen 4823 visade väl spår till allvarligare reflexion hos representanterna, men bankfrägan upptog då en betydlig del af allmänna uppmärksamheten och enfalden var ännu tillräckligt stor, för att låta de Wetterstedtska fraserna fylla det öfriga. Det derefter följande lagtima riksmötet 4828 syntes erbjuda ett tillfälle åt ständerna att taja ett tydligare språk än vid något af de föregående; men dels hade regeringen nu åter bankfrågan till hands, dels togos sådana kraftiga mått och steg till stormens afvärjande, att denna riksdag kuade anses, som en reaktion i allenastyrelsens intresse. Skeppshandeln öfversmetades och frågan om indragningsmaktens upphörande upplöstes genom en offentlig skandal. Vid 4834 års riksdag stodo åter bankfrågan och kreditsystemet för dörren; icke dess mindre och oaktadt alla försök, gåfvo ständerna flera otvetydiga påminnelser om folkets makt, såsom den högsta i samhället. Men oberoende af riksdagsmekaniken, har på ena sidan allmänna opinionen, och på den andra allenastyrelsen utvecklat sig i motsatta riktningar med en hastighet, som bådar, att statsmakterna snart måste komma att talas vid på mera allvar. Ytitranderätten, i början fjettrad af sin egen blyghet cch regeringens bistra utseende, har småningom tagit mera mod till sig. Regeringens och dess ledamöters handlingar hafva efter hand blifvit framdragna i ljuset, och i början med mer eller mindre förtäckta ord, men småningom allt mer och mer tydligt nämnde vid deras rätta namn. Förföljelserna mot dem, som sysselsatt sig med dessa angelägna forskningar, hafva ej tjenat till annat, än, att ägga allmänna uppmärksamheten, och en större mängd data äro sedan sista riksmötet framhafda för dagen, än under alla de föregående 235 åren tillsammantagne. Under samma tid hafva idgerna om nödvändigheten af fofkets kraftfulla deltagande i de offeptliga angelägenheterna med icke mindre snabbhet utvecklat sig, och erfarenheten om det, som i vår egen styrelse sig tilldragit, gifvit den säkraste bekräftelso på teoriens riktighet. I motsatits härtill har allenastyrelsen, både i system och följder, aldrig så fullkomligt atagit ut steget, som under tiden efter sistförflutna riksmöte. Den har kommit derhän, att den icke mer kan stadra, utan antingen måste gå framåt eller vända om. Ty hvem tviflar väl, att någon annan garanti numera ej gifves för det närvarande systemets upprätthållande, än den fysiska styrkan, — har icke systemet sjelf yttrat, att det anser regeringen omöjlig med närvarande frihet i yttranderätten? — och hvem känner ej, att allenastyrelsesystemet och de konstitutionella opinionerna i detta ögonblick befinna sig i en sådan ömsesidig spänning, att man måste befara, att blott händelsernss påstötning och en djerf hand fordras för att sticka samhället i brand? Den stundande riksdagen skall afgöra, om denna fara vidare skall fortfara; om samhället skall ställas under de konstitutionella garantierna eller under den fysiska styrkan. Detta är hkufvudfrågan. Utan tvifvel skall regerin-. gen uppgifva otaliga andra, men detta hopande af tallösa och till en stor del högst vigtiga,. ännu oafgjerda mil måste inför en upplyst: granskare tydligare än allt annat bevisa, hur. nödvändig sjelfva hufvudfrågans afgörande är; ty hvad annat än dess uppskjutande är det,! som bragt styrelseverket i en sådan ställning, att ständernas grundlagsenliga deltagande i lagskiftningen utan omsvep måste anses omöjligt; eller hvem tror, att ständerna, äfven med en bättre sammansättning än den närvarande, skola medhinna att utreda och afgöra alla de mål, som nu vänta? Nu om någonsin är derföre valet af folkets ombud maktpiåliggande. Att betvifla den allmänna fosterlandskärleken, vore otillbörligt; ; men AA AR fe ER Ke oe fån af