Aftonbladet – 8 november 1839, sida 2

tutan att förstöra sina enskilda affirer, vågar löfverlemna sig åt deltagandet 1 de allmänna. Vi anse imedlertid dessa farhågor denna gång mindre grundade, än vid något annat tillfälle, Det är mer än sannolikt, att den så ofta omtalade och begagnade asvenska afunden i detta Ikritiska ögonblick skall vika för känslan af fossterlandets och svenska folkets värdighet, för allas behof af lagligt skydd för det närvarande och bättre utsigter för framtiden. Vi tala ej om de förra, men tillåta oss kasta en flyktig blick på de sednare eller utsigterna för framtiden, emedan denna alltid mer än det närvarande är föremål för patriotens omsorg. Hvilken framtid bereda vi väl våra barn genom tillåtelsen för det närvarande systemet, att än längre fortfara? Låt oss förbigå de direkta verkningarna, hvaraf vi redan erfarit så bittra frukter i en öfverhandtagande fattigpersonal, i landets politiska svaghet och lagarnes försvagade makt, och blott hålla oss till de indirekta eller inflytelsen af styrelsens efterdöme på allmänna sedligheten och det uppväxande slägtets bildning. Hvad lära väl våra barn af sådana offentliga handlingar, som statsskul dens liqviderande, genom safskrifning af hvad man visste sig, vara skyldig? Af Bankens till slutande och befrielse på låeg tid från att infria sina förbindelser? Af skeppshandeln med dess dubbla kontrakter? Af Guadeloupes för säljning och dispositionen af medlen derför? Af de båda regeringsmakternas öfverträdelse ef grundlagen 1842? Af karakteren i åtskilliga politiska rättegångar? Ai embetsmäns bibehållande, som uppenbart trotsa lagarne; Af den anda, som uppenbarar sig i befordringsväsendet och de egenskaper, som man börjar allt mer och mer anse lemna företrädet dertill, och af de otaliga andra händelser, som antingen äro konstaterade, medelst officiella akter, eller betäckta af en så tunn slöja, att den ingenting döljer? Kunna vi verkligen säga till våra barn: tagen i moraliskt hänseende efterdöme af dessa och dylika regeringens handlingar? Och om vi icke kunna det, finnes då någon enskild betänklighet, som bör afhålla oss från att tillvägabringa en förändring i den officiella moralen, på det att vi måtte lemna våra efterkommande ett godt naron och rykte, och ett värdigt etterdöme för det enskilda, som det offentliga lifvet? Känslan för det uppväxande slägtet är det allmännaste och starkaste motivet för allt deltagande i offentliga angelägenheter, och bvar och en i sin stad måste antaga, att and:a dela denna känsla, och derföre icke draga sig undan, liksom vore han ensam och derigenom ur stånd att något uträtta. Hvad farhågan för riksdagens längd angår, är denna sannolikt lika litet grundad. Första anblicken af den massa ärender, som nu väntas, måste säga Ständerna, att deras upptagande och afgörande vid detta riksmöte äro omöjliga. Hufvudsakerna deremot äro hvarken ånga eller vidlyftiga: en förändring i regerings-personalen, en förbättrad grund för representationen och budgetens reglerande på ett sätt, som svarar mot graden af det förtroende Ständerna kunna hysa till regeringen, är det enda som beböfs, ty det innesluter vilkoret för alla andra reformer. Röna Ständernas propositioner, i afseende på de båda förra angelägenheterna, afslag från regeringens sida, så finnes ingen makt, som kan qvarhilla dem utöfver den i grundlagen stadgade tiden. När härtill lägges den ovedersägliga erfarenhet, att det goda i statens styrelse, som hittills kunnat tillvägabringas , nästan uteslutande måste föras de så ofta, med eller utan afsigt, misskända Ständerna till godo, och! då väckelserna alltså äro så många och betänkligheterna så få, måste man väl göra sig förhoppning, att bland ett folk, som bär så stora loford om kraft och storsinthet i yttre förhållanden, ingen skall finnas ovillig att egna samma utmärkta egenskaper åt de inre, och att det nu stundande riksmötet varder ett verkligt ating allra Sviap. BOEHANDELS-BULLETIN.