Aftonbladet – 8 november 1839, sida 2

I stitutet för döfstumma och blinsa, som nu der fulländat sin lärokurs. Förtöret hålles a! i Kyrkoherden Hr Doktor Pettersson, deras handledare i denna vigtiga kunskap, och deras konfirmation sker Söndagen deretter. I — ———ER— AX RIKSDAGSMANNAVALEN. Säkert innesluter det nu stundande riksmötet fröet till vigtigare resultater, än nägot af de föregående alltsedan 4809 medfört eller kunnat medföra. Från alla sidor sammanstöta anledningar till deuna förutsägelse. Redan vid slutet af sistnämnde möte måste man inse, att en kris för statskickets ytterligare utveckling en gång, förr eller sednare, måste ibtröffa; detta låg tydligt i den brådska och slump, hvarmed enväldet och demokratien för tillfället uppgjorde sina räkningar ,ech hvarvid så många poster lemnades oafgjorda till framtiden och den tillväxt ena eller andra parten derunder kunde ernå. Demokratien, urgammal i Sverige, hade, kort före nyssnämnde tidpunkt bekommit lifliga väckelser både från eget och främmande land, men derjemte äfven åtskilliga varningar, som gjorde den tveksam om sitt eget väsende, och förledde mången att förblanda demokratien eiler folkets makt att sjelf ordna sin styrelse med anarkien, som är frånvaron af all styrelse och lika närbeslägtad med monarkien, som med något annat regeringssätt. ÅA andra sidan hade enväldet, grundadt på det insmugna begreppet af konungamaktens gudomlighet, ännu icke på långt när uppgifvit sina anspråk. Det nödgades väl för ögonblicket erkänna demokratien såsom den högsta principen, emedan det icke kunde ifrågasätta nationens rätt, att göra, hvad den då gjorde, nämligen att gifva sig en regering efter eget val, men det väntade tillbaka den artigheten, att folket sjelf måtte upphöja konungens makt öfver sin egen, och det ansåg hvarje lyckadt bemödande, att inflicka denna tanke i den nya grundlagen såsom klausuler, på hvilka framtida reklamationer kunde byggas. Att dessa i reklamationer efterhand skulle göras, var lika I tydligt som att grundtanken i 4309 års statsI hvälfning, eller folkets makt såsom den högsta i samhället, äfven efterhand skulle framdraga2s och utvecklas; en korflikt mellan båda och en kris till den enas eller andras seger måste således, redan vid den nya grundlagens antagande, förutses. Samma lynne, som röjde sig hos de båda principernas representanter i ögonblicket af den komprorsiss, som afslöt de gamla räkningarne och öppnade ett nytt konto, har ej heller sedermera förnekat sig. Regeringen, i eafbruten besittning af styrelsen, har varit i beständig rörels2, ej blott för att utvidga sin makt, utan äfven för att återställa den föråldrade tron på konungapersonlighetens gudomliga ursprung; bon har, liksom i börjar, ej nöjt sig med att begagna makten de facto, utan äfven vid a!la tillfällen låtit folket erfara, att hon ansett denna makt äga ett högre ursprung än folkets röst, och att denna sednare derföre kunde saklöst föraktas; hon har med ett ord försökt att få 41809 års reformation betraktad såsom en restauration, icke af folkets, utan af regeringens makt, och för hvilken ständerna endast skulle utgöra ett nytt verktyg, och tiden ett medel att komplettera hvad man i första ögonblicket måste lemna ogjordt. Den reaktion till förmån för sllenastyrelsen, som i främ : ande länder tidtals ägt rum, har ansetts äfven böra sträcka gig till Sverige, och så öfvertygad har man visat sig om företrädet af prerogativets rätt genom häfden, framför folkets och medborgarnes rätt genom grundlagen, att åberopande af denna sednare t. ex. för ett förslag till modifikation af samma prerogativ, eller ärftlighetsprincipen, om än framställdt i grundlaglig ordning, ännu 530 år efter regeringsformens antagande, som dertill gifvit uttrycklig tillåtelse, säkert skulle uptagas såsom ett förräderi. Folket åter, sådant det uppenbarat sig genom sina representanter, har ofta synts nästan tvekande om det icke borde nöja sig med den första, originella uppenbare!sen af sin makt i 1809 års konstitution och lemna kontinuiteten deraf åt regeringen; det har vid hvarje riksmöte sökt löfverskyla och ställa till rätta den s. k. andra statsmaktens felsteg, underdånigst för henne upprepat sina fordringar och önskningar, lemnat benre ny makt och nya medel i händerna och derpå beskedligt väntat, att verket nu skulle gå af sig sjelf, utan att folket behöfde fortsätta bruket af sin konstitutiva myndighet eller sträcka den kontrollerande längre än till det nödtorftigaste uppfyllande af grundlagens ord. Om de beskedliga representanternas underdåni.a beteende någon gång, äfven på det minst märkoo: sr aa PP NR ss KA