Aftonbladet – 28 oktober 1839, sida 2

Måhända den demoraliserade Svenska bonden minnes Kons. lexa uti nästa Riksdag. Skulle händelsen så foga, att vi då åter träffas, så, huru aanspråksfulle och löjligen vi än må synas i vissa höglärde abetraktares ögon, torde vi vidare komma att språka om den saken. Imedlertid är det min fasta föresats att, oaktadt alla tillvitelser, ändå alltid vara och förblifva en enkel och 4oförstördn men aldrig krypande Svensk Bonde. Det torde intressera läsaren att lära närmare känna det här ofvan åberopade afskedstalat, eller rättare skrapan af nu mera Hr Erkebiskopen Wingård till BondeStåndet. Det förtjenar det ock i savning och införes derföre här in extenso: Till Hedervärda BondeStåndet! Med den uppriktighet, som är Presteståndets pligt och känsla, helsar det genom oss det hedervärda Bondeståndet till afsked. Hvilken hemvänder icke ifrån detta långvariga riksmöte med glädje, om han medför medvetandet af uppfyllda pligter. Landet kallar dess söner och odlare till sitt behag, till fö hoppningarne om tillväxt af det säde, som öfvervintrat eller nyligen biifvit anförtrodt åt dess sköte. Men äfven lefvande utsigter försäkra ej om ymnig gröda, så vida icke Gud gifver växten. Anru osäkrare är skörden af riksdagers utsäde. Har här, midt upder vårt arbete eller vår oaktsamhet, ovännen utsått, så skall det sparliga goda förqväfvas af det öfverväxande onda. Gud afvände äfven denna den större ofärden. Bojdt ait mera se på afsigten, än på sättet, har Presteståndet med deltagande förnummit Bondeståodets ifver för folkundervisningen. Varen lyckönskade till denna sorgfällghet, när den med rättvisa och klokhet är förenad; och möter oss med verkställighet när vi i hemmet erindre Eder om de här gifne stora löften. Denna stunden tillhör glädjen och de skiljande vänners förtrolighet. Tagen derföre emot den kärlek, som gläder sig öfver sanningen, vår försäkran, att vi, ostörde af obehsgets minme eller nya företeelser, skola med ömhet vårda våra pligter för edert väl. Tagen emot af den kärlek, som tror allting, som hoppas allting, vår väntan, att med större glädje se eder åter vid ett blifvande riksmöte. Låten iraedlertid åren tala, så skall det förflutna af sin egen svaghet digna till jorden, dat vrångvisa straffas af den evärdeiliga sanningen; och Sveriges odalmän bibehålla sin anborna länge bevarade ära af lugn kraft, sjelfvåldets hofsamhet, enkla men rena seder. Gånge Gudsfruktan med Eder, så skall välsignelsen följa Eder! . Farten väl!