KIallCi, Ule UucnHorc, att I UJjUPpEt adl UC55S INTE en röst oaflåtligt manade till en ädlare och renare verksamhbet, som i forntidens och samtidens statsorgsnisationer icke fann något motsvarande uitryck. ladiens och Egyptens duakla mystik och hårda kastinrättningar, så väl som Greklands glada och sjelfsvåldigt sinnliga konstlif, hafva vi lemnat efter oss och önska oss visst icke så långt tillbaka. Huru skulle väl vår renare sedlighet, våra rättsbegrepp och tron på vårt förhaliande till den Högste, såsom barn tiil en god fader, dermed kunna förenas? Men just detta innehåller äfven förkastelsedomen öfver allt det förflutna. Hvar funnes väl i allmänhet mensklig rättvisa och billighet, deltagande och kärlek i Rom, i medeltiden eller nyare historieb? Man kan svara med namnen på de stora män, som lefvat i alla sekler, och framhålla deras verk och gerningar, och vi medge gerna, att de äro värda vår tacksamhet och beundran; men det är icke blott stora, män som bebott eller bo på jorden; det finnes för öfrigt ett helt slägte af mindre lyckliga menniskor, som ännu i de flesta stater vänta på upplycnicg och förlossning. Visserligen måste man väl medge, att i historien finnes en continuitet, och att således intet tidehvarf i sträng mening stått stilla, och att derföre karakteren af alla är mer eller mindre religiös; men först den tid förtjenar egentligen så kallas, som åtminstone tyst erkänner, att lifvets högsta och skönaste lycka ieke bastår i guld och företräden framför andra, utan i gemensam delakiighet af allt det goda, Gud gifvit åt menniskorna. Och det är just detta, som nu låter förnimma sig såsom grundtonen i allmänna tänkesättet. Det ljuder som en vårsång i hvarje ädlare ynglings hjerta, att kanske redan i hans tid denna renare mensklighetens sommar skall börjas, och skulle det icke ske, så vill han dock egoa sitt lif åt denns högre verklighet, som med helgade band binder hans sinne vid menniskorätt och menniskokärlek, och under ledning af en god och mild Försyn drag ut i verlden, icke på äfventyr såsom forntidens kämp:r, men med allvarlig föresats att bestå alla faror, som möta bonom i striden för det eviga och sanna. Detta kalla vi religiositet, och skulle tidens antagonister med egoismens lsaende vilia förneka densamma, så betyder det numera mindre än fordom; ty vi anse gem redan til en god del bemfalina ät Nemesis, som, enligt de gaml!es föreställning, jemnade och förödmjukade högmodets och sjelfviskhetens inbillade storhet. — Väl är icke ännu den religiösa känslan fullkomlig klarhet och fulländad visdom; det är just dit hon sträfvar; men hon är en inre kärleksfull oro, en varm längtan efter ljus och fullkomlighet. Hon slumrar hos barnst, men kan och bör väckas hos ynglingen. Uppfostran är mensklighetens andliga vagga: omkring den bör staten koncentrera sina faderliga och moderliga omsorger, och i synnerbet vid universiteterna bör den ungdomen, som skall gå i spetsen för hvarje tidehvarf oc tillkämpa det sina segrar, erhålla siu riktning och anda. Daita är en gammal och afgjord sanning, hvarom numera icke föras några strider. Men likvål har mycken olikhet i tänkesättet visat sig i den gä ning, som föregår i sinnena vid den ånyo våckta frågan om universiterernas regenerativun. Vi bafva för icke lingesedan läst en längre uppsats i Aftonbladet i detta ämne, cch det i många fall sanpa och goda den innehåller har redan tillvunnit sig ett större bifell bland den akademiska ungdomen. I frågan om examensväsendet skilja vi oss dock derifrån i visst afseende, emedan vi avse det: för vådligt eller åtminstone miudre rätt, att afsöndra examina ifran den krets, der ungdomen får sin egentliga bildning. Riktigt i viss mening säges det väl i ofvannämnde afhandling, att den arbetssökande bör unpderkastas pröfning af den, som emottager honom och ger honom arbete, emedan det är fråga om förtroende, och att det således måste först förvärfvas, innan det kan erbå!las. Men deraf följer ej, att civilexamina t. Ex. borde upphöra vid universiteterna och öfverflyttas til: kol!legiorna. Dassa hafva ändå mångahanda tillfallen att pröfva de nykomnes krefter och skicklighet, och hvad sjelfva praxis och rutinen beträffar, så ligger det i sakens natur, att de måste hufvudsakligen ichemtas i och under sjelfva läroårena på tjnstemannabanav. Men i bögre och ideellt afseende är universitetet ensamt arbetsgifvande, har derföre också full rätt till ledning och pröfning af det förel:gda arbetet Det tager vid ynglingens inträde i anspråk alla dess krafter och förbinder sig mot samhället att, om möjligt, harmoniskt och tidsenligt utbilda de anlag och förut förvärfvade skickligheter, hvar och en äger. Tukst sn sdå måsta Nnivärsitatat å widt ske