Aftonbladet – 24 oktober 1839, sida 3

hängt sig ikring den så kallade orchestern, och deraf gjort en t. f. theater. Damerna myste behagligt mot hvarandra och helsade, men studenterna sågo trumpna ut, och hade ingen annan likhet med de eleganta damerna, än att de behöllo hattarne på sig. Hr Dahlqvist framträdde, först som den Romerske skådespelaren Roscius, men olyckligtvis hade han en purpurröd toga,som endast kunde begagnas af imperaterer, och detta stötte den lärda verlden så för bufvuilet, att de handklappade något mstt vid scenens siut. Men när han sedan kom som Marquis von Posa, eller Prins Hamlet, elier Frans Moor, då stego bifallsyttringarna högt i taket, hvilket icke var för mycket, ty taket på Gustavianum är, jemförelsevis med en thestersslong, ganska lågt. Allrasist spelte han Goethes Mephistopheles. Allas ögon voro spända, och öronen spetsade; Hr D. gjorde sin sak con amore, det betyder på Svenska, att han riktigt var i tagena, som man säger, och f.untimmerna tyckte att det var rysligt. När Mephistopheles säger: Nu flyger själen bort med englarne från liket, då strackle vågra på sig och tittade ditåt, Mephistopheles pekade. Alia syntes belåtna med detta cHin ondes grasserande på Gustavianum, och den förtjente skådespela: en blef vederbörligen inropad och beklappad, NB. på afstånd. Samlingen tycktes bestå af 3 eller 600 personer, och gaf således en god inkomst ät konstnären.