Aftonbladet – 24 oktober 1839, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Modet, det tyranviska, det allsmäktiga Parisermodet har nu hörjat vända sig åt religionen, eller rättare aen yttre kulten, så att man nu mera få återse en del af de scener, bvarpå under restaura ivnen var så god tillgång i Paris. En korrespondens-artikel innehåller härom följande: aReaktionen i katholska religionens intresse har numera gripit omkring sig i alia trakter af Frankrike, och i synnerhet i Paris nått sin kulmination:punkt; mode-vinden blåser der rakt mot Rom. Men hvilken eallersötaste religiositet är det också ej! Hvar och en gör sig en iiten katholicism efter sitt tycke, en elegant och alldeles icke sträng katholicism. Det är nog om man har ett vackert bönkabinett i sitt hus, och som i nödfall till och med kan tjena till beudoir. Detta bönkabinett måste, för att vara alldeles erthodoxt, hafva göthiska möbler och målade fönsterurtor; på altaret får icke felas ett krucifix af elfenben och en bönbok, illustrerad med kopparstiek efter Overbeck från Crimerska bokbandeln; ty Hr Crömer är den privilegierade bokhandlaren för den skönaste hälften af menniskoslägtet och för aristokratien. Den till hälften uppslagna, rikt inbuudna bönboken visar för den främmande, som kommer att störa den sköna botfärdiga vid hennes morgonbör, en mängd miniatyrmålningar och kolorerade blad, hvilka, i afseende på rikedom och lyx, öfverträffa alla titelblad på medeltitens manuskripter och böcker. En brinkande lampa breder sitt bleka och flämtande skimmer öfver detta sockersöta alldraheligaste, hvilket inbjuder till helt annat än att bedja; ty allt är beräknadt på att af detta böukabinett göra den vackraste, mest koketta och intagande karthäuserboning. Men bärmed är ännu icke allt slut. I många fall är det icke nog att hafva ett bönkapell emellan sin salong och sia sängkammare; kathelicismen på Chaussge dAntin gör ibland ännu strängare fordringar. Denna ultramontana katolicism fordrar, att man hvarje söndag måste gå i messan i Notre dame de Lorette kyrka. Hvarje annan kyrka är strängt förbjuden. Notre dame de Lorette har utträvgt S:t Thomas af Aquino, hvilken, som bekant är, var den privilegierade kyrkan under restaurationen. De förnäma damerna hafva nu för: tiden sin stol i Notre dame de Lorette, liksom sin loge på stora operan. Reaktionen har så hastigt gripit omkring sig, att till och med opera-säångerskorna och dansöserna i balletter, hvilka i fordna tider just icke satte nägon ära i att noga iakttaga alla den katelska liturgiens observanser, ipgen enda gång försumma den aristokratiska messan i Notre dame de Lorette. Fanny Elsler har sin med karmosiorödt sammet öfverklädda stol af palissander-1rä bredvid markisinnan de C..s plats, fru Stoltz saknas aldrig, och fru Dupont beder lika ifrigt på sin sidendyna i söndagens ottesång, som hon måndags afton dansar i balletten. Allt detta är förtjusande, och bevisar för den mest otrogne Thomas, att vår tid ändtligen kryper till korset, inser sina synder och vill göra bot och bättring. ———KTVKAAR