Aftonbladet – 16 oktober 1839, sida 3

len ointresserade betraktaren framställde denna landning åtskilliga sälisamma grupper. Sålunda säg jag en gammal ambassadörs långa och stela fizur — hvilken hos den Levaniiska diplomatikens Dis minorum gentivan gär och gäller för en typ af den äkta förnämheten, men som jag tror, i Europa är mindre bekant genom sin diplomatiska talang, än genom sitt mångåriga sentimentala förhållande till den moderna Phryne, Miss Harriet Wilson och nu i sin i alla sömmar guldbroderade uniform, med ett ofantligt långt, rödt ordensband, en galonerad hatt på hufvudet och i handen en näsduk lik en fana, lätteligen kunnat bli tagen för den nyaste modellen till en Turkisk tambourmajor — i den artigaste kontrast, utbyta några knuffar med en ung republikan i en luggsliten Europeisk frack, frediigt förmäld med den Turkiska röda mössan (fez) och således fullkomligt lik cen handty verkslärling. Imedlertid hade en icke långt derifrån sittande förnäm dam, en f. d. skönbet ur Peregrine Pickles tid, för närvarande döf och eminkad, men ännu koketterande med naivetet och gretie lik en ny Gurli, valt samma Oritntaiäska hufvudbonad, men i svart färg, och det var ej lätt att afbålla sig från skratt när man såg detta svigtande, groteskt utstyrda hufvud, under antagande ef en söt min, Juta sitt öra än åt den ena än åt den andra, för att afböra ett ironiskt smicker öfver sin goda smak, tilldess slutligen en liten tjock Spanior, som knäppt igen blott en enda kospp i sin väst, för at! visa fio Miguclitiska ordnar en sautotr på sin skjort2, nedssatte sig bredvid damen och uppsög hela hennes uppmärksamhet. Allt sedan de balft förgätna Londonska drawiny rooms (kurdagarna), hade jag icke träffet någonting dylikt, emedan jag sedan dess i fyra och ett halft år ständigt vistats blard barbarer. Men bredvid dessa karrikatyrer funnos även i det diplomatiska tältet sköna och intagande fruntimmer, alskvärde och talingful!e män, som jag ej vill nämra, emedan de ej behöfva något beröm. Dock återvärdom till sultans festliga tåg. I det hala är det väl knavpt möjligt att vid ett så högtidligt tillfäl!e föreställa siy någovtirg mindre imponerande, och alla, som fordom sett samma ceremoni, instämma deri, att ingen jemförelse äger rum emellan förr och nu. Ganska ominöst öppnades tåget af en vanskaplig dverg. Kavalleriet, som föjde, liknade illa klädda Europeiska trupper utan hållning, och Sultanens med fjäderbuskar och guldb-oderada täcken prydda hästar liknade mer utspökade åkarekompar än Arsbiske springare. Pascharvpe i sina blå öfverrockar, med den enkla Fiz på tufvudet, sågo vågot sluskiga ut och sjelfve Sultanen utmärkte sig föga från dem genom en vanlig kort klädeskappa, hvars krage var besatt med några diamanter samt genom en dias mantagraff på mössan. Den talrika korpsen kammarherrar var verkligen afskyvärd att påse med deras uniform :äfven blott en öfverrock med broderad krage) af ösupsfärg, så att de srarare syntes tillhöra apotheket än Storherrens hof. Några åsaor pustade bakef:er under bördan af flera påsar med smimynt, hvilkas innehåll biott ganska sparsamt utkastades bland folket. Sultanens utscende fann jag icke så ofördelaktigt som man skildrat det för mig. Han har nästan sin faders ögon, icke obehagliga anletsdrag och, för sin ungdom, en tämmeligen god hållning. Det skönaste af hela skådespelet var onekligen Ulemas-korpsen, som ensam bibehållit sin gamla pitoreska drägt, med den gröna, guldflätade turbanpen och en vid rock svallande i veck kring höfterna. Endast bos deras chefer var äfven denna på det oförståndigaste vanställd med en Europeisk broderad krage. Jag följde sedan tåget genom Konstantinopels gator, der hvarje hus och hvarje bod var uppfylld med menniskor. Här gafs för utlänningen e:t :ikt ämne till observationer, belst ban fick se flera tusende Turkiska damer, hvilka icke höllo sina s!öjor allt för noggrant tillhops. Hvad som förvånade mig var att finna så få vackra bland dem, eller hade de svartsjuke männen endast tilå it de fula att visa sig ute? Vit den sköna, flera tusen fot långa hamrbron, ett af de härligaste moenumerter hvarför Konstantinopel har att tacka Mahmuds ädla biggnsdsbegär, såg jag sutligen Storherrens återresa sjövägen, en anblick af rik elegans, i ala bänstenden öfserträffande det föregående landsspektaklet, och slutade dagens tidsfördrif med att uppstiga i 5eraskier-tornet, hvars panorama, som omfattar hela Konstantinopel, säkert hör till de sublimaste i veriden. RR nn