Aftonbladet – 16 oktober 1839, sida 3

URSRAS FY ff FUM BM EE En sorg, ty ehuru jag sålunda gick miste om tillfälle till ett samtal med den märkvärdige mannen, hade likväl en händelse gypnat mig och satt mig i stånd att på något närmare håll observera honom, hviiket hos mig qvarlemnat ett djunt intryck. Jag for en dag på Bosforen, FAS kanonernas dunder gjorde mig uppmärksam på Sultans rikt klädda slup, som var i annalkande; jag sökte nu att så fort som möjligt hinna Asiatiska strander, hvarest en uppställd korps trupper och nägra församlade åskådare tillräckligt antydde den moske, som sultanen i dag valt till förrättande af sin andakt. En Turkisk officer var artig nog att anvisa mig en af de bästa platserna närmast moskeens trappa, hvilken jag knappt intagit förr än sultanen anlärde. Då var ännu bland folket föga bekant om den sjukdom, som så snart ändade hans dagar. Jag hade, efter allt hvad jag hört och läst om sultan Mabroud föreställt mig honom som en kraftfull man med ett stolt utseende. I dess ställe såg jag med förvåning en vackiande, sjuklig och aftynande gestalt, visserligen med sköna och ädla anletsdrag, men redan tecknade med en obotlig sjukdoms stämpel; mildhet och välvilja röjde sig i det stora ögat. men hvilket redan syntes liksom förklaradt af dödens hand. O:örlig satt denna bild sf slocknande storhet ensam för sig sjelf i fonden af gondolen, på några röda sammetshyenden under en förgyld baldakin, en sorglig komtrast mot de herkuliske roddarena, hvilkas kraftiga kroppsbyggnad ej undanskymdes af den tunna silkesskjortan. Den sjuke ville siga upp, men sjönk maktlös tillbaka, då tvenne hofmän skyndade fram och långsamt. snarare buro än ledde honom uppför trappan. Ett smärtsamt leende sväfvede på hans sköna lidande anlete, under det han talade några vänliga ord med sin omgifning. För stt dölja det verkiiga tillståndet, var visserligen hans anlete sminkadt rödt och hvitt, men hvilka färger blott svagt undandöljde den förestående uppiösningens spår. Jag var så bestört öfver denna anblick, och kände ett så innerligt deltagande för martyrens belägenhet, att jag lät sultanen komma helt nära mig, utan stt hvarken aflyfta min hatt eller taga kikaren från ögat. Vid hans återkomst sökte jag godtgöra denna försummelse genom en så mycket diupare bugning, men min förra ohöflighet var i sjelfva verket en vida större vördnadsbetygelse, ty det är i sanning längesedan någon regents anblick på mig utöfvade den verkan, att jag dervid glömde mig sjelf. Sedan han med ännu större möda än vid uppstigandet kommit utför trappan, stannade han några ögonblick för att bemta sig, och betraktade, med mera uppmärksamhet än förut, den omgifvande folkmängden. En fattig qvinna upplyfte en böneskrift, som hon höll i handen, hvilket sultan blef varse, befallte att den skulle emottz:gas, hvar efter den lades bredvid honom i vagnen. Han syntes frukta, att de ystre hästarne skulle skada någon af det påträngande folket, bland hvilket flera fruntimmer befunno sig och skickade en kammarherre att bedja dem för sin säkerhets skull stiga undan, hvarefter vagnen körde. Med fysiognomikerns noggrannaste uppmärksamhet hade jag under denna karta stund sökt studera Mahmuds anlete; melankoli, tankerikdom, kanbända mera idealitet än jernfast vilja, liflig känsla af både njutning och smärta, godhet och uppriktighet — dessa voro de hufvuddrag, som jag trodde mig läsa deri, kringslöjade af aningen om en snart förestäende upplösning. Också var det bans sista uppträdande inför verlden. Historien skall låta honom rättvisa vedarfaras och troligen anvisa hocom en plats bland hans tids utmärktaste män, äfvenzom bland de märkvärdigsste regenter af hans dynasti; ty icke blott under stigandets epok, utan äfven under fallets, bör den högre individualiteten erkännas. Det var ej hans fel, att han kom så sent och att ban ej kunde utföra hvad han ville; men väl, sig sjelf omedveten, blef af ett omätligt inflytande på Orientens framtid och följaktligen på bela menniskoslägtets; detta har han gemensamt med a!la häfdernas store män, som slutligen ändå allenast bli verktyg för en högre ledande vilja. Lix Mehemed Ali stod Mahmud ensam vid utförandet af sina planer, och hvad ban, i trots af otaliga hinder, gjort och skapat, derför har han sig aliena att tacka. Huru Europa understödt och gynnat honom, derom tala många bevis, men aldra hbörst Grekland och Navarino, och till en del hans sista förhållande till Mebemed Ali. Men kanbända ännu mer än dessa klubbslag ha den Europeiska diplomatikens nålstyng gjort honom lifvet bittert med sitt vacklande, sina halfva interventioner, sin rastlösa inblandning i hvarje småsak, till och med i den inre förvaltningen och det illa dolda anspråket på ett fortfarande förmynderskap. Straxt efter hans död och den nye Sultanens upp stigande på threnen, anlände nyheten om armeens neder!ag i Syrien och flottans affall. Ett elakt förebud för en börjande regering. Imedlertid syntes man i Konstantinopel nu, liksom under det Greekiska Kejsaredömet, hafva nedsjunkit i en fullkomlig känslolöshet för allt sådant. Det enda, som tyckes -äcka något intresse, var Ulemas öfverläggningar ;ch frågsn huruvida drägten skulle undergå någon förändring; ellt annat mottogs med den fullständigaste resignation och med orden Maschailab (som Gud vill: sjelfva verket det beqvämaste msn kan sÖöra, när man ej mera har hvarken lust eller förmåga att handla. De väntade förändringsarne hafva inskränkt sig ill återinförandet af Storvizirsoch Hofmerskalksvärdigbeterna (Sadri Asam och Tschausch-Ba:ccbi) hvilka Mahmud afskaffat och den smaklösa, haif: Europeiska, klädse:n har bibehållits, såsom vi sett vid svärdomgjordningsceremonien. Det märkvärdigaste vid denna högtid var lugnet ;ch ordningen bland det i owalig mängd församlaie folket, och som ej stördes genom den ringaste excess eller ens den obetydligaste förolämpning mot aågon christen — det bästa beviset huru djupt Mahmuds bemödanden ingripit i detta folks tänkesått AN frörsändraet AdaAcsa Junna nm dant frem ArnAaA