Aftonbladet – 16 oktober 1839, sida 3

JRR BIM BLANDADE ÄMNEN. Sultan Mahmud och hans efterträdare. Augsburger Allgemeine Zeitung innehåller, under deuna rubrik, en längre arukel, af den i Orienten resande furst Päöchler Muskau, förut känd såsom författare under flera lånade namn. Ehuru han i sina framställuingar visat sig mycket partisk för Mebemed Ali, är dock denna skildring nog intressant, för att förtjena i utdrag här meddelas: Jag hade genomrest en ansenlig del af Mindre Asien, och öfverallt såg jag spår af den verksamma anda, som herskade derstades. Den fullkomligaste säkerhet rådde öfverallt, äfven i de aflägsnaste bergstrakter, der, hvarest fordom mord och piundring börde till hvardagshändelserna. Fanatismen var brutes, ja, till det mesta försvunnen, elier vågade åtminstone ej visa sig). Främlingar och Rajahs åtnjöto nästan ett större skydd än Turkane sjelfva, och öfverallt fann jag isyunerhet Grekernas belägenhet sådan, att till och med flere af dem, som utvandrat till Grekland, återvändt bit. Provinsernas och städernas guvernörer, ehuru ännu för det mesta, enligt det gamla förderfliga Turkiska bruket, general-förpaktare, vore icke desto mindre så strängt bevakade och genom Sultans mäktiga vilja så förändrade, av jag blott sällan hörde någia klagomål och dervid blef varse, att Rojas allvid gåfvv den sednast anlände maktägande ett bestämdt företräde framför dess föregångare. Ansenliga byggnader, företagna dels af regeringen, dels af enskilda, tillkännagåfvo, i både större och mindre städer, civilisationens framsteg, och, så vidt den ännu otillräckliga befolkningen meäagaf, var äfven landets odling i tilltagande cch dess anbiickK Ivende, i skarp kontrast mot den djupa grad af elande, som ännu lifligt sväfvade för min inbillning vid itiokan på Syrien. OÖOfverallt fann jag den mest vinskränkia gåstfrihet och såg brist och elande endast säsom undantag. Såsom resande gladde j.g mig öfver posternas förträffliga och skyndsamma betjening för godt köp, med hvilka ingenung jemförligt finnas, hvarken i Egypten eller Syrien och jag förbannade blott det ännu fortfarande obegripliga försummandet af landsvägarna, med hvilkas torftiga förbattring man endast var sysselsatt i Korstantinopels granskap. Det syntes mig äfven beklagansvå di, att regeringens förnämsta ansträngningar endast voro riktad: på militäriska föremål och ett nära förestående krig, hvilket jag ej tilitrodde någon god utgång. Slutligen kunde det ej undgå miu uppmärksamhet, att lagens välde ännu icke på långt vär öfverallt i Turkiet intagit godtyckeis stale, ehuru detta godtycke visserligen är välvilligt. 1 trots af folkets inrotade förderf ock embetsmänuens falhet, syntes likväl mindre förtryck och orättvisa utöfvas, än man bordt vänta, och invånarnes skatter i allmänhet fann jag icke öfverdrifna (?), med undantag af den i hela Ocienten brukliga dagsverksskyldigheten, som likväl jemförelsevis sällan utkräfves, och i alla fall vida ringare än i det civiliserade Europa. Jag säg nemligen, med ett ord, i trots af alla brister, ett ill det bättre framskridande land och denna förändring endast utgående från dess beherskares upphöjda och ädla vilja. Uppfylld af dessa intryck, anlände jag till Eonstantinopel, otålig att personligt lära känna des man, som varit drifkraften till dessa vackra och för menskligheten välgörande resultater. Redan första veckan efter min ankomst beviljades mig en audiens hos Sultan Mahmud, men hvilken likväl, i anseende till hans inträffade sjukdom, uppsköts, och skart derefter, ty värr, gjordes omöjlig genom hans död, en tilldragelse, som, oaktadt all olikhet i meningarna, af både Turkar och kristna i hufvudstaden, ansågs med så allmänt delta——— I ) Som bevis derpå omtalar författaren, att väktaren vid Murad den förstes moskå i Brussa tillät honom mot fördubblade drickspenningar att behålla sina stora ridstöflar på sig, då han ingick i moskåen, ja, till och med att medtaga sin trogna hund, Gil-Blas, som han ej på annat sätt kunde skydda mot de krivgströfvande vilda bundarnes anfall. Detta, tror förf., var väl första gången, som ej allenast en Turk, utan till och med en kyrkans tjenare, tillåt ej blott en kristen, utan en verklig hund, att trampa Sultans. grafvens mattor.