Aftonbladet – 4 september 1839, sida 2

ina, att öfverdraga landet med nät al intrige till främjande af vissa personliga fördelar. De ej ver ett skarpt tal! skall man utropa. Gud gif ti ve, att det endast vore skarpt: det värsta är om det är sant. Vi skulle i sanning ingentin; ; högre önska, än att det vore osant. Men — gudnås. — Folket i samhället stiger slutliger fram till den bestämda önskan, att också er Igång bekomma inrättningar och statsfunktioner för sitt väl. Sinekuristerne skola utropa dett för egennytta al folket: och visserligen torde man vara mindre egoist, när man kastar sins medel i sjön, än om man vill göra sig dem till godo. Det är också detta sistnämnda, som innebär sjeifva roten till den obyggliga, materiella rigtningen i tiden: hvarom så vackra saker sägas på vers och prosa: det är det förderfliga begäret att vilja njuta samhällsgagn af samhällspålagorna. Folket borde vara idealistiskt, det är klart: det borde med nöje uppoffra sin egendom för befrämjande af stora siatstankar. Men frågar man en gång på allvar efter, hvad det då kan vara för höga ider man vill att folket, med förbigående al sig sjelf, skall betala, så finner man knappt någon enda; ju, man fioner i grunden antisociala ider, man upptäcker onyttiga och skadliga sinekurer, hvartill man behöfver penningar, efter hvilkas beskedliga erläggande folket får titeln af att vara ett idealistiskt, oegennyttigt och exemplariskt folk. Kan något charlataneri gå längre? kan man djerfvare leka med ett så heligt ord, som idealism? Esakelt och öppet sagdt gifves väl ingenting så materiellt, som just det, att folket bortkastar sina medel till underhåll af ett antal kroppar, hvilkas gagn för samhället i sanning är ganska oafgjordt. Deremot anse vi det för en rent idealistiskrigtningi menigheternas tänkesätt, då de börja vilja se sina skatter använda till generationens andliga förkofran, upplysning och förbättring. Att barn och efterkommande derjemte inhemta kunskaper, tjenande till ett ärligt försörjande af deras jordiska Lif, kan icke klandras. Äfven detta är genom sitt mål ideellt, emedan det, säkrast af allt, skall förminska brotten och öka möjlighe-! heten för menniskorna att sysselsätta sig med deras eviga väl. Vi tveka ej att uttala: Tidehvarfvets största och mest ideala tanke är Folkuppfostran. Sjelfva universiteterna, äfven i bästa skick, kunna ej undvika, att till grundbegreppet stå efter Folkskelan. Universitetet är högskolan. Dess mil utgår på att bilda enskilde, hvilkas yttersta syfte måste vara att tjena som medel till bildning (antingen i egenskap af emhetsmän, privatmän eller direkta lärare) för alla. Högskolans bästa och sista mening är följaktligen den, att vara det högsta medlet för Folkskolans utförande. Ser man historiskt den plan, som försynen gått till hvarje rå nations lyftande inom kretsen af sant och evigt väl; så upptäcker man gången vara följande. Först sändes en eller två missionärer till det okyfsade landet; deras lågande nit öfvervinner alla binder; deras tal bänför, och enskilta ställen för helig andakt upprättas. Den första stora saken är bärmed vunuen. Värme har genom kyrkan blifvit inlagd i nationen. Nu uppstår krafvet af ljus. Sedan kyrkan blifvit stadgad, föder bon af sig Högskolan. I och med denna är en gifven ljus punkt till i nationen, en utgångspunkt för strålar. Högskolan föder af sig Folkskelan, d. v. s. de tusentals särskilda bildningsenstalter, som fatta och upptaga millionerna. Härigenom först går ljuset, liksom värmen, att blifva all-j mänt. Hela det folket har då blifvit taget i besittning af Gud; hvilket var det primitiva l indamålet med sjelfva den första missionären, som af försynens hand leddes dit. En Högskola, som icke begriper sig, villl stadna vid sig sjelf, och sträfvar emot att af) sig föda Folkskolan — det stora, slutliga, egentliga. Men en så beskaffad Högskola lyder lå icke försynens plan, arbetar icke i sin stråt. förstår ingenting, faller. Vi säga icke, att någon så olyeklig Högskola gifves: vi tro endast, att individer inom hennes krets kunna, osgtedt allt nit, missförstå sig: men vi påstå, om någon Högskola skulle befinnas genstörtig nog, att icke af sig vilja alstra den allmänna Folkskolan, som utgör nationens yppersta Lraf, så stupar den Högskolan slutligen och välförtjent under tyngden af nationens missnöje.