Aftonbladet – 4 september 1839, sida 2

MN IM MV TP RM8 Dr ERA) Vv MMI SA 25 FREM: IL Uv (uppfostran, som Boktryckerikonstens stora upj ,. täckt af försynen varitafsedd. Mensklighet, lyck pt Ja, man kunde säga sjelfva de höga klassern: 4 Iluga i samhället beror på denna allmänna upj tt fostran. De faror, som man fruktar alupplys e ningens för stora spridande, angå endast hal upplysningens, eller upplysningeus spridande ti för få ibland folket. Sprid den, så vidt möj d I ligt, till alla; och framför allt, sprid ett sådan I slags uppfostran till alla, att de icke blot vinna en högre förståndsbildning — förkofrai i det sanna — utan äfven odlas på det goda och skönas sida, så skola jemt i samma mår farorna försvinna. Intet ädelt inom samhälle har sedan att frukta för störandet af sitt lugn Hvad det i sin grund oädla vidkommer, så böt det störas: och detta skall ingen våga neka. I Men fråga vi efter hvad som hitills blifvit I Jåtgjordt för folkuppfostran i vårt land, så blir svaret, att Sverge i detta afseende torde stå (Jjemhögt med några andra europeiska länder, unIder några (t. ex. Skottland), och öfver andia I(t. ex. Ryssland och Turkiet). Härmed är ingalunda sagdt, att icke vårt folk måhända står öfver, kanske de flesta, om ej alla, europeiska nationer genom gedigenheten af sin karakter; detta är en skänk af Gud. Men vi tala om hvad som för detta folks bildning enligt tidehvarfvets fordran från de menskliga institutionernas sida blifvit gjordt och göres. Vi finna då här i landet en religiös kult införd, och den uppehålles genom ett Presterskap, hvilket — på det hela taget, och i synnerhet till den stora I fraktion, som står folket närmast, — visar sig högst aktningsvärdt, då man jemför det med ståndsbröder, hvarom underrättelser inlöpa från åtskilliga andra länder. Det högre Presterskapet, eller Prelaturen åter, har här, likasom i England, skiljt sin sak ifrån folkets, och har just genom denna sin sjelftagna ställning kommit derhän, att frukta för folket. Detta är icke folkets fel; det vill ingen ondt. Men — beklagansvärdt nog — se prelaterne med bäfj vande ögon på en stigande inflytelse från folI kets sida; de spå i denna inflytelse sin egen framtida undergång! Förstå vi deras hemlig hetsfulla vinkar rätt, så anse de denna sin unI dergång en gång något längre fram . . . allI deles afgjord och oundviklig; hvarföre slutmeningen af allt deras sträfvande icke består uti annat än att söka fördröja åskslaget. Vi hafva af fullt hjerta kallat detta beklagansvärdt; ty vi begripa icke annat, än att prelaterne, likt jalla menniskor, borde i främsta rummet sträfva för mensklighetens stora, allmänna framgång; och göra de det af lika fullt hjerta, som vi önska att de gjorde det, så skulle för hela prelaturens framtida bestånd ingen fara finnas. Såsom sakerna nu stå, är det imedlertid ett bedröfligt faktum, att det högre presterskapets medlemmar — här alldeles som i England — icke med glada ögon betrakta folkupplysningens stigande. Man kan icke bestämdt säga, att de hindra Folkskolan: men månne de befordra henne? utsträcker någon prelat i Svea och Götha land sitt minsta finger för att upphjelpa, böja och utvidga benne? Kanske någon gör det: vi vilja ej räkna för noga. Det vissa är, att framtiden i denna, liksom i alla andra frågor, ligger på menniskornas sida. Denna framtid kan dröja; men kommer. Alla institutioner, som låta rangera sig på dess led, blifva beståndande: alla andra måste förr eller sednare se sig upphäfna. Det ställer sig mer och mer ovedersägligt för allas blickar, watt ett lands inbyggare icke äro till för ett visst antal höga embetsmäns räkning; utan att, tvertom, alla embeten med deras innehafvare, höga som låga, måste vara till för inbyggarnes skull och till deras sanna gagn., Christus sade en gång, att menniskorna icke äro till för sabbathens skull, utan sabbatben för menpniskornas. Då måste också det betraktelsesättet vara tillåtet, att samhällsstyrelsen i alla grenar saknar sin rätta betydelse, är ett oting, ett caput mortuum, såvida den icke afser samhällsmedlemmarnes verkliga bästa; och att den äldre, vi vilja icke säga principen eller åsigten, ty det bar den väl aldrig varit, men färgen i tänkesättet, att de höga embetenas män vore de end2, som i landet egde att lefva i stor och egentlig stil, ordnande och ledande allt undre efter sina personliga önskningar, hvarföre den stora massan ej anvorlunda borde anses än som ett passivt aggresat nädist fär att hafva att alament att avera LJ oh Kr I uu