Aftonbladet – 2 september 1839, sida 2

icke vara omöjligt, så vida man vill foga sig efter en oundviklig nödvändighet, icke! inskränka sig inom de aristokratiska kretsarna; ty i sådant fall medgifva vi, att det ser ganska mörkt ut. Skådar man deremot litet vidsträcktare omkring, så är väl bristen på insigtsfulla män, eburu visserligen stor, dock icke så oerhörd, att ju icke åtminstone fem eller sex personer i hela landet skulle kunna uppletas med både talanger och karakter nog, för att jemförelsevis gifva nationen fastare garantier, om än en reform afrepresentationen synes vara det enda förutgående vilkoret utan hvilket den önskade pånyttfödelsen af våra inrättningar aldrig kan blifva till fullkomlig båtnad uppfylld. Åtminstone har landet en man, hvilken både genom sin stora lagfarenhet och filosofiska lärdom å ena sidan, och de positiva bevis han gifvit derpå, samt å den andra genom sin omedelbara långvariga och förtroliga bekantskap med Svenska allmogen fullkomligt känner dess ställningar ända in i familjlifvet, dess tänkesätt och dess behofver, likasom genom sin utmärkt aktade karakter, synes serdeles egnad till en plats i Bådet. Uti ett kabinett, hvars uppgift vore att lösa de många förestående invecklade reformfrågorna, skulle väl en sådan man vara sjelfskrifven till Justitieministersplatsen, som, äfven utan tillhjelp a 107 S, icke länge kan beklädas af sin nu varande innehafvare, och den enda som möjligen kunde bringa det nya lagverket fram, då han sjelf förnämligast deruti deltagit. Läsaren lärer lätt gissa hvem vi mena. Att ingå vidiyftigare i förslag på nya personer vore likväl kanske ännu förtidigt och hörer dessutom icke omedelbart till hufvudäronet för denna artikel.