Aftonbladet – 2 september 1839, sida 2

1IvRUL VIVEL ULL UVI J ev et 05 Fr PV evilviyg tan äfven af grundsatser, och det förra betyder ingenting utan det sednare. Det är derföre framför allt angeläget, att på förhand hafva så noga framlagt skälen, hvarföre en sådan förändring är nödvändig, att icke något tvifvel om sakens rättmätighet och nödvändighet vidare kan uppstå, det vill säga, att Rikets Ständer på samma gång med sin anmälan kunna frambära till monarken en fullständig öfversigt af de fel, misstag eller missbruk, som tillsammans utgjort det öiverklagade systemet, för hvilket rådgifvarne, äfven om de reserverat sig emot enskilda åtgärder, ovilkorligen måste ansvara, såvida icke hela konstitutionens ide skall vara, hvad Wexjökonsistorium nyligen, ehuru i annan andemening, kallat den, ett cgyckelspel. Men utom den speciella och närmseste anledningen, som måste hemtas ifrån tablåen af det förflutna, finnes det en annan mindre omedelbar, men långt vigtigare, som har afseende på den kommande tiden. Vi hafve flera gånger fyrut haft tillfälle fästa uppmärksamheten derpå, hurusom nästan alia möjliga delar af våra lagar stå under renovation. Man kan utan öfverdrift säga, att för närvarande intet enda samhälle i verlden befinner sig i ett sådant upplösningstillstånd i hänseende till sina allmänna författningar och inrättningar, som Sverige. Regering och Ständer gemensamt hafva i trettioår erkänt behofvet af en ry allmän civiloch brottmålslag; hela kyrkolagen skall omarbetas; sjölagen är under revision; krigslagarna likaledes; kommunallagar skola stiftas; beskattningsverket påkallar vigtiga reformer; de största konflikter och oordningar i näringsfrågor visa, att näringslagarne behöfde öfverses och stadgas, och volymer äro skrifna i detta ämne af förvaltande verk och kommitteer; öfver tullagstiftningen har nyligen sutit en kommitte; polisen i hufvudstaden skall reorganiseras, o.s. v. Med ett ord, endast de lagar, som redan äro under omarbetning, och om hvilka man följaktligen äfven kan antaga, att något beslut verkligen kommer att fattas, ingriper redan uti det innersta väsendet af hela det borgerliga ssmhällets materiella och moraliska lifsprocess, äfven om man icke ville vidröra de mera rent politiska frågorna, representationssättet m. fl. Nu är dessutom att märka, det en stor del af dessa författningar, efter den gällande formen för den ekonomiska lagstiftningen, beror på regeringens uteslutande afgörande, och häruti ligger det betänkliga. Ty vi tage oss friheten framställa den irågan till hvilken opinion som heldst, till den radikalaste oppositionsman likasom till den loyalaste och mest devouerade: Finnes de väl någon — vi säga icke pluralitet, icke hälften, icke fjerdedelen, utan vi fråga: finnes det väl snart sagdt en enda person inom hela riket, som anser någon af de nuvarande rådgifvarne förena en tillräcklig theoretisk bildning och kunskap i statsrätten med den omfattande blick och den organisationsförmåga, samt den kännedom och erfarenhet om folkets bebof, lynne och karakter, som erfordras för det ansvarsfulla kallet att nästan ifrån början till slut omskapa en nations lagstiftning, att inse bristerna deri, hvilka endast kunna rätt fattas ifrån erfarenheten om deras verkan och att derifrån härleda förbättringarna? Viskåda namnen Brahe, Rosenblad, Stjerneld, Adelsvärd, Åkerhjelm, Hård, Schulzenheim, Gyllenhaal, Lagerbjelke, Grip, Hartmansdorff (de 2 öfriga Statssekr.platserna äro ännu ordinario loco obesatte) och vi våge till och med tro, om desse herrar sjelfve, att ingen enda af dem, ehuru mycken erfarenhet de må tro sig ega genom ett långvarigt vistande i konseljen, skall tilltro sig kunna framstå med anspråk att vara en verklig statsman, att vara vuxen sådana anspråk.) Det är då klart, att om nationen icke skall äfventyra att få hela sitt samhällsskick förfuskadt genom förvända, om också välmenande innovationer, i hvilka endast den starkare bevakar sitt intresse, men de rättsgrundsatser, som skola skydda den svagare, blifva jemförelsevis förbisedda, hvarpå man redan, utom många andra exempel, haft ett färskt prof uti den sednast afgångne StatsRådsLedamotens förslag till kommunallag, så måste äfven ovilkorligen åtminstone en pluralitet af nya män inkallas i konseljen. En serskild fråga blir visserligen, hvarest sådana skola stå att finna. Ingen ken neka att detta är svårt; men det måtte likväl