Aftonbladet – 2 september 1839, sida 2

DJURGÅRDS-TEATERN Emigrantens Resvagn, Dram i 5 akter, Öfversättning från Franskan. Första gången uppförd den 31 Augusti. Det berättas, att då den bekante Finans-mistern de Calonne, under hvars förvaltningstid Les Notables i Frankrike sammankallades, år 41790 emigrerade, hade han låtit göra sig en resvagn med minga lönlådor, hvari en förvarade en liten reskassa af 8 millioner livres, frukten af hans enskilda besparingar på statens finanser. Vid gränsen blef han likväl anhållen, räddade med möda sig sjelf och nödgades lemna i sticket sin resvagn, som insattes i ett lider och stod der en tid bland andrä gamla vagnar, emedan ingen kände dess dyrbara innebåll. Någon person, till hvilken han vände sig från landsflykten, för att erhålla dess biträde till återbekommande af sin skatt, förrådde hans förtroende och yppade saken för Konventet, som bemäktigade sig penningarna och deraf gaf upptäckaren någon liten andel. På denna anekdot är närvarande skådespel bygdt. Det är likväl icke Ludvig XVI:s minister , det är em obekant person, en markis Savigny,som skall emigrera, medförande 600.000 livres i guld, och förrädaren är vagnmakaren sjelf, bans kammartjenares son, Pascal, hvilken han öfverhopat med välgerningar, men som genom spel och oordentlighet bragt sina affärer i förrvirring och till deras upphjelpande använder det nedriga medlet, att angifva markisens tillämnade flykt, för att åtkomma vagnen. Markisen räddas likväl från döden genom den gamle kammartjenarens ädla uppoffring, hvilken går i hans ställe och bedrar bödlarne, en händelse, som var icke något alldeles ovanligt under Franska revolutionen, så rik på brott, men äfven på dygder och vackra handlingar. Pascal bar likvä ingen fördel af sin missgerning. Ej nog, att han fört sin far under bilan, hans hustru öfverger honom, då hon får veta hvad han gjort, och, det värsta af allt, orsaken och lönen för bans brott undanryckas honom, ty vagnen reqvireras för nationens räkning, bvilken behöfver den åt ett par personer, som skola afgå på en beskickning. Han låter likväl icke härigenom afskräcka sig, utan följer efter till armeen, blir der förräddare mot fäderneslandet, liksom mot sin välgörare, och träffas slutligen af förräderiets välförtjenia straff. Markisen har emedlertid äfven kommit till armeen, åtföljande dess tross; men då ban ser henne i fara, vaknar bans fosterländska hjerta; han försakar sin egen räddning, för att sörja för härens, hvilken är nära förderfvet genom Pascals låga bandling, ställer sig 1 spetsen för en korps och genom några militära anordningar, bvarpå vi ha föga reda och Förf. troligen icke stort mer, lyckas han att afslå fiendens anfall, den närvarande folkrepresentanten upphäfver hans dödsdom , utnämner honom till general, han återfår sin resvagn, oskadd och välbehållen, och stycket slutas som det bör med ett giftermål mellan hans dotter och en ung målare, hvilken han förut misstänkt vara hans angifvare. Sådan är uppränningen till detta stycke, hvilket väl hör till den moderna Fransyska dramatiska litteraturens dussinfabrikater, men likväl är ect bland de bättre af dem, och, utan egentligt amspråk på något estetiskt värde, dock kan ses med intresse. Atskilliga scener äro af verklig effekt, bändelserna väl kombineraie, ock