Aftonbladet – 20 augusti 1839, sida 2

ställeri af denna på en gång simpla och storskry tande art. Denna stroft. ex.: ja! basta Hr Gretv ani skall få dansa! och om aet något skulle drag cpå tiden, innan Hr Grefcen får visa sin ben och öfriga lemmar, så ber jag, Öc., kun de väl väntas af Svenska Minervas redaktö: och liknar verkligen så nära det språk, som städs uppenbarat sig hos näwmwnde person, alltifrån sa iig Polyphems smutskastningar intill nu, att ma skulle tro, det Författaren formiigen gatt i skol hos honom. Men deremot ger det ett eget be grepp om den nuvarande hoftonens finhet oc politess, att höra en nyss utnämnd Kammar herre yttra sig såsom en bränvins-advokat — så framt man icke skulle antaga, att det jus hört till öfverenskommelsen, att han på det vi set skulle förtjena sina sporrar. Det är för öf rigt i sanning en egen lycka, som vederfare den del af periodiska pressen, mot hvars brul af yttranderätten så många anathemer bufvi slungade både i de goda tidningarae och til och med af deputationer, och hvilken ständig får emottaga förebråelser för personliga anfal mot de högt uppsatte, att man under loppet a åratal förgäfves skulle hos den söka awt upplet: ett sätt att uttrycka sig mot någon offentlig man, hvilket kan förliknas med det, som oupphörligt användes just ifrån de devuerades eget läger mot en privat person. Detta är ett argument, som icke kan undgå att komma i åtanka, ifall tryckfriheten ännu en gång blifver föremål för diskussioner. Framdeles, Herr Grefve, skola vi mötas på det kritiska fältet,, utropar Grefve Adlersparre. Ja! vi frukta verkligen, att det blir ett kritiskt fält; men det kommer an på, för hvilken det blir mera kritiskt. Carl Adlersparre emot Carl Henrik Anckarsvärd! Hvem är då Grefve Carl Adlersparre? Hvad är, och hvad har han vait? Har han väl öfvervägt, huru behagligt let blir för honom, om allmänheten begynner itt göra denna fråga och begära svaret derpå, anledning af hans stortalighet. Vi beklaga, utt han nu är bortrest, och således icke i tillälle att sjelf yttra sig häröfver. Imedlertid ir tydligen ingenting rättvisare, än att en cämpe, som så öfvermodigt inträder på vädjovanan, till en början sjelf blifver från topp till å mönstrad.