Aftonbladet – 20 augusti 1839, sida 2

BROTTMÅLS-LAGSTIFTNING. (Forts. fr. AM 491.) Svea Hofrätt anser straffarbete å lifstid vars: nog lindrigt straff för den, hvilken jemte rår begår dråp;v.äfvensom Hofrätten anmärker, at! den, som förut undergått straff för rån eller tvi gånger för stöld, och ånyo begår rån, så blir straffet enahanda, ehvad det sednare rånet sker utan eller i förening med dråp. I dessa händelser skulle alltså ett af de förenade brotten blifva strafflöst, och detta anser Hofrätten så mycket betänkligare, som de, hvilka begå gröfre rån, äro vanligen de mest förhärdade förbrytare, färdige att föröfva hvad brott som helst, dertill tillfälle kan yppas. Hofrätten har allteå föreslagit, att bestämd påföljd utsättas bör, i fall, vid rånets verkställande, skada till lifvet blifver någon menniska tillfogad. 25) Hofrätten öfver Skåne och Blekinge tillstyrker, att då följande försvärande omständigbeter äga rum vid rån, skall detsamma beläggas med streffarbete å lifstid, nemligen om gerningsmanmen begagnat sig för brottets verkställande af nöd eller fara, t. ex. vådeld, Skeppsbrott m. m., samt om brottet föröfvats mot skyldeman i rät uppstigande led eller festerföröldrar, stjuleller svärföräldrar, förmyndare, husbonde, lärare eller annan, under hvars lydnad rånaren står. Sedan Hofrätten öfver Skåne och Blekinge föreslagit uppbäfvandet af skilnaden mellan stök. och snatteri, finner ock Hofrälten nödigt tillstyrka, att den häremot svararde skilnad i afseende på bedrögeri må ur lagförslaget boittagas. Då samma Hofrätt vid granskning af Civillagförslaget yttrat sig emot Lagkommittåns åsigt om räntans frigifvande, anser Hofrätten sig föranläten att hänföra ocker till bedrägeri, i följd hvaraf ett stadgande rörande deita ämne före13) Då Lagen en gång för alla stadgat straffarbete å lifstid för dråp, synes det ej nödigt att vid hvarje brott upprepa, att om dråp dervid äfven förekommer skall till nämnde! ansvar dömes. Hvad åter angår anmärkningen, att den, som förut straffad för rån, å nyo begår sådant hrott i förening med dråp, blir strafflös för det ena af de båda sednare brotten, så lärer sådant ej vara mera inkonseqvent, än att den, som dräper en, straffas lika med den som dräper flera. Denne sednare blir ju äfven strafflös för ett eller flera af de dråp han begått. Det ligger i sakens beskaffenhet, att de högsta träffen ej kunna nyanceras såsom de lägre. Den, som jemte förräderi begår mord, kan ej dömas till annat straff än Nifvets förlust och blir säledes alldeles strafflös för ettdera af decsa brott, hvilka båda beläggas med dödsstraff. Utan att införa de för länge sedan aflagde pinliga medel, lärer det blifva omöjligt, att i afseende på de gröfsta brotten införa en gradaltion i straffen derför. uU— m——5——uhhä.mä —— — -. —