Aftonbladet – 14 augusti 1839, sida 2

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har anmärkt i afseende på stadgandet om straflöshet för brott, som föröfvas af galning eller afvita eiler af den, som genom sjukdom eller ålderdomssvaghet är beröfvaa förståndeis bruk, att straffets ävdamäl är helt och hållet förloradt, ehvad galenskapen uppkömmit före eller efter den brottsliga handlingen, hvadan Hofrätten föreslagit följande tillägg tiil ifrågavarande stadgande: cHar någon, efter gerningens föröfvande, i sådant tillstånd fallit, vare lag samma. ) Svea Hofrätt har ansett det ganska vådligt att, på sätt lagförslaget innehåller, medgifva strafflöshet då någon i hungerseller annan svår nöd tillgriper annans egerdom för att rädda sitt lif eller helsa, och räddning thy förutan ej möjlig var. ) Götka Hofrätt föreslår såsom villkor för straffrihet, då skada skett under nödvärn, att förhållandet genast efter händelsen hos offentlig myndigbet anmäles. ) Sädant skulle enligt Hofrättens tanke i märklig mån bidraga till ett rättvist bedömande af eljest förekommande omständigheter och för öfrigt kunna anses såsom ett åliggande i samhället, hvilket ordningen oundgängligen kräfde. Så väl Svea HofRätt, som HotfRätten öfver Skåne och Blekinge anse det oriktigt att, enligt lagförslaget, böter, hvartill förbrytare biifvit dömd, skola efter hans död uttagas, enär sådent strider mot den allmänna grundsats, att straff ej kuude åläggas död person, och att arfvingarna till den, som begått det efter lagen minsta brott, skulle deraflida, då deremot större brottslingars icke förorsakedes någon förlust; hvarjemte sistnämnde Hofrätt anfört, att ofvannämnde princip, strängt fuliföljd, skulle äfsem leda till den uppenbara orättvisa, att arfvinge personligen borde ansvara för bötesbeloppet. Svea Hofrätt anmärker, att förolämpning i handling mot främmande stats regent biifvit med nog lindrigt ansvar belagd. (Straffet är färgelse eller straffarbete ifrån sex månader till 53:e år). Statens säkerhet och lugn, som genom ett dylikt brett kunde äfventyras, och folkrättens fordringar syntes, enligt Hofrättens tanke, kräfva en sträng bestraffning å den brottslige. Hofrätten har äfven ansett dylik personlig förolämpning emot annan person af något regeraade hus, som här i riket vistas, böra beläggas med högre straff, än om det vore emot enskild person föröfvadt. Svea Hofrätt tillstyrker, att, jemte det stadgade ansvaret för våldsgerningar å Konungen, Drottningen och Thronföljaren, eller straffarbete å lifstid, dödsstraff äfven alternatift må utsättas för slik förbrytelse; äfvensom Hofrätten föreslår, att det stadgade ansvaret för sådan gerning å anwan person af det regerande konungahuset (straffarbete från 6 månader till 6 år) skall skärpas. Svea Hofrätt anser lagen böra innehålla ansvar för smädeliga uttryck om en afliden regent och föreslår, att för desamma inom någon bestämd tids förlopp efter dödsfallet ansvar af t. ex. fängelse må äga rum. Både Svea Hofrätt och Hofrättem öfver Skåne och Blekinge anse det i lagförslaget utsatte anstar för våld å embetsman i eller för embetet (straffarbete från 6 månader till 6 år) böra höjas från 3 till 9 år. Svea Hofrätt yttrar, att det serdeles skydd lagen hittills lemnat embetsman i utöfmingen af hans befattning, borde så mycket mera bibehållas, som af här i landet varande fåtaliga polispersonal eller af krigsmakten rågot värn oftast ej ken och ej eller bör påräknas. Svea Hofrätt anförer, i anledning af de i lagförslagets 414 kap. 8 och 42 S förekommande bestämmelser om folkskockningar: För en folkmassa, som samlat sig, antingen för att rent af sätta sig upp emot verkställighet af offent!ig myndighets bud; eller ock endast störa lugnet och allle äfven fånge tillgodonjuta till belöning för sin list eller fintiighet, att rymma ifrån straffinrätiningen före arbetstidens siut. Att utmärkte jurister finnss, hvilka ej anse der af Lagkommitan földda meinnin narittint Lan hland annet in.