Aftonbladet – 13 augusti 1839, sida 2

Götha Hofrätt har vid det af Lagkommitten fö reslagna sätt för unmdergående af ensligt fängels elter fängelse vid vatten och bröd, anma:kt, att pro portionen af sjelfva straffet icke stode i jemt för hållande till strafftiden, såsom exempel hbvarå anfö res, att den, som dömes till 45 daga:s fängelse vi ratten och bröd, bespisas under 40 dagar dermed då deremot den, som dömes till 3 gåuvger så lån fångelsetid, eller 45 dagar, endsst bespisas unde 25 dagar med vatten och bröd. Hofrätten öfver Skäne och Blekinge hemställer ett till undvikande af tvekan, huruvida, då böte skola uttagas, samma regel bör följas svm vid ut mätning i afseende på undantagande af gäldenär gångoch sängkläder m. m., en nänvisning i crimi nal!lagen må lemnas till den i U.B., som de.:om inne håller föreskrift; men äfven med en sådan modifika tion i lagförslagets bestämmelse, aut den, som ej ka gälda böter, dertill han biifvit få Id, skellför briste undergå fängelse, lemnar Hofrätten dock företräd åt principen i nu gällande lag, att den, som ej mäk tar fullt gälda, skall undergå annat straff för allt. Så väl sistnämnde Hofrätt som Svea Hofrätst finna det olämpligt, att någon för samma brott straffas både med böter och fängelse. Skall den, som saknar full tillgång till böterne, för någon del deraf undergå fängelsestraff, d. v. s. mista friheten, så är enligt Hofrättens tanka det af mind:e vigt, om han några dagar måste saknpa friheten; men deremot skulle det öka straffets intensitet, om han, efter befrielse från fängelset, saknade medel att tillfredsställa de första bekofven. Hofrätten öfver Skåne och Bl!ekinge har derjemte, i likhet med hvad Norska lagförslaget jemte flera andra lagförslag innehålla, föreslagit, att böter skola till fängelsestraff förvandlas, om den dömde, på grund af slöseri, är ställd under förmyndare, emedan slösare ej bekymra sig om deras medel förspillas och man således kan förutse, att penningstraff icke på dem skall medföra åsyftad verkan. !) Både Svea Hofrätt och Hofrätten öfver Skåne och Blekinge anmärka att förlust af medborgerligt förtreende ej borde, på sätt lagförslaget innehåller, kunna ådömas för viss tid, utan att en slik påföljd aldrig borde utsättas annorlunda, än för alltid, hvilket ock öfverensstämde med Norska lagförslagets stadgande om detta ämne. Såväl Hofrätten öfver Skåne och Blekinge som Svea Hofrätt ogilla att lagförslaget uppdragit åt Konungens befallningshafvande att förordna om straffs förvandling. Svea HoefRätt auför: derigenom öfverlemnas åt verkställande makten att ändra ett af domstol meddeladt beslut, hvilket skall inträffa, då ett utsatt fängelsestraff bör tillannat förvandlas, samt att betänkligheter, svåra för exekutorn att afgöra, kunna ock uppkomma, då flera utslag, deri olika straff blifvit ådömde, anmälas på en gång till verkställighet. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge tillstyrker, att då förvandling af ådömdt straff erfordras, skall öfrerrätt, på Konungens befallningshafvandes anmälan, derem förordna. — Hofrätten öfver Skåne och Blekinge anser betänkligt att, på sätt lagförslaget innehåller, föreskrifva, det dom icke i något fall må verkställas förrän den vunnit laga kraft, dels derföre att ju längre tid, som förflyter mellan brottets föröfvande och straffets verkställande, desto svagare blir intrycket af varningez för andra, dels ock emedan den dömdes lidande och statens kostnad för hans underhåll ökas i samma mån, som struffet uppskjutes efter domens meddelande. Hofrätten föreslår alltså, att då parterne förklarat sig nöjde med domen skalt densamma gå i verkställighet, så framt ej någon derigerom är till lifsstraff dömd eiler annorledes i lagen finnes stadgadt. Götha Hofiätt anmärker, att det torde vara en vådlig princip, som Lagkommiteen entagit, då den medgifvit fullkomlig straffrihet för försök till brott, som ej äro af svårare art, än att de endast med böter i lagen beläggas, hvadan Hofräiten föreslagit, att fulländadt försök till så beskaffadt brott skulle äfven med böter beläggas. Ej mindre Svea Hofrätt än äfven Hofrätten öfver Skåne och Blekinge hafva, instämmande i Lagkommilttens åsigter om olämpligheten att i lagtexten införa definitioner och onyttiga förklaringar, hemställt, att de i lagförslaget upptagne bestämmeser till ledning för bedömande, huruvida vålande till brott må anses groft elier ringare, skule ur lagförslaget utgå. Af samma skäl har sistnämnde Hofrätt tillstyrkt, att de ilagförslaget uppräknade exempel å delaktigbet af mindre svår beskaffenhet vid brottsliga gerningar må uteslutas. ävea och Götha Hofrätter anrvärka såsom oriktigt, tt i Jagförslaget bland exemplen på ringare grad af delaktighet i brott upptagits, att så på vakt vid less utförande. Den, som på sådant sätt verksamt vidragit till ett brott, borde, enligt Hofrättens tan(a, straffas lika med gerningsmanner. En så bekaffad deiaktighet, yttras vidare, förekommer vanigen och oftast vid de gröfre brotten, som ej sälan af bela band föröfvas och med stor svårighet ipptäckas genom de vid brottets begående vidtage försigtighelsmått. ?) (Forte. följ.) ) Så konseqvent detta raisonnement ock måsynas, i torda dock deremot kunna anmä kas, att sösare oflast äro mera ömtåliga än andra för mindre förluster. Alt en slösare är liknöjd, om hans gods förspilles, lärer ej kunna antagas såsom en all