Aftonbladet – 13 augusti 1839, sida 2

nödvändigt, att, ej blott lagförslaget, utan äfve alla vigtugare anmärkningar dervid i förhan noga begrundas af dem, som kunna vara i till fälle att derom afgifva en röst vid blfvand Riksmöte, eller leda opinionen rörande dett ämne. Derigenom kunna de vidlyftiga Riks dagsdisskussionerne, som sällan verka till anna än tidsuldrägt, betydligen förkortas, och vote ringar, hvarvid en tilliällighet eller slump e sällan afgör beslutet, i betydlig mån förekom. mas. Hulvudsakligen af denna anledning hafv: vi, efter en kort resum i en föregående arti kel af Hofrätternes utlåtande om Kriminal-lag förslagets allmänna grundsatser, ansett oss bör: äfven i korthet redovisa för Hofrätternes vigti gaste anmärkningar vid förslagets speciela stad. ganden eller detaljer, hvarvid vi derjemte till. fogat några erinringar. Svea Hofrätt anser, för den händelse att utlän. ning här tilltalar svensk man för utrikes begånget brott, föreskrift vara nödig, att målsägaren antingen sig i riket infinner till sakens utförande samt vi: stas här, till dess han erhåller domsiolens tillstånd att återresa, eller ock ställer borgen för böter och skadestånd ). I afseende på stadgandet att endast lifstidsfångar skulle brukas till arbete utom stiraffinrättningen, yttrar Syca Hofrätt: det torde vara svårt att inse, hvarföre just er sådan fånge frsmför de andra må njuta förmånen att andas luften utom inrättningen. Hofrätten arser det böra bero på inrättningens styresman, att förordna hvilka af fångarna han tilltror sig utnämna till ett dylikt arbete ). : Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har, på skäl, som blifvit till en del anförda af Norske Statsrådet Treschow samt HöijesteRetsAssessoren Holst emot en sådan föreskrift i Norska Lagförslaget, tillstyrkt, att ofvanberörde stadgande måtte ur Svenska Lagförslaget utgå. Götha Hofrätt åter har funnit ifrågavarande stadgande nog obestämdt, enär hvarken sättet eller stället för arbetets verkställande blifvit på något sätt antydt, hvilket Hofrätten likväl ansett böra i lagen närmare bestämmas ?). Svea Hofrätt finner det icke rätt lämpligt, att, på sätt lagförslaget innehåller, styrelse öfver arbetsinrättning må, efter bestämd tid, anmäla fånge till erhållande af eftergift eller minskning i stralftiden, enär sådant nästan alltid skulle leda dertill, att fånge komme att anse sig berättigad till dylik eftergift, samt olägenbeterne af dylika stadganden skola i andra länder hunnit inses. Svea Hofrätt anser det föreslagna sättet för ensligt fängelses undergående, nemligen att fånge i6 dagar å rad skall inneslutas i enrum, med lika många dagars mellanskof, ej innebära den skärpning, som bör vara en följd af en till hälften förkortad fängelsetid, hvadan Hofr-ätten i stället föreslår, att ensligt fängelse må, utan afbrott, äga rum på högst 40 eller 45 dagar. Äfvenledes tror Hofrätten, att fängelse vid vatten och bröd, på sätt lagkomm. föreslagit, eller att förbrytaren spisas hvarje 5 dagar å rad, efter lika många dagars mellanskof, med vatten och bröd allena, icke vara något egentligt straff för den nödställde vid hupger och brist ej ovande; men då detta slags straff, strängt verkställdt, ej torde kunna uthärdas under den lån ga tid, som derför blifvit utsatt i 4734 års lag, anser Hofrätten högsta antalet af bestraffningsdagarpe kunna nedsättas till t. ex. 20. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har trott, att de så kallade uppehåällseller mellanfrist-degarne, då någon skall undergå fängelse vid vatten och bröd, borde, på sätt Norska criminalförslaget innehåller, till antalet förminskas, så att en uppehållsjag skulle äga rum emellan den 35:te och 40:de lagen, 2 emellan den 43:de och 20:de, samt 3 melan den 235 och 30:de. Utöfver 30 dagar skulle icce någon uadergå sådant slags fängelse och borde ången under uppehållsdagarne hållas i ensligt fån selse. ) Så väl Statens säkerhet som dess moraliska pligt synes fordra, att staten sjelf vakar öfver bestraffningen af sina medlemmars förbrytelser, åtminstone då de åro af giöfre beskaffenhet. och