Aftonbladet – 31 juli 1839, sida 2

em maktens gerningar har jag, med uppoffring till och med af timliga förmåner, och låt äf,ven vara, under passionens hänförelse, talat psanningens språk när och hvarhelst.e Denna böjelse förnekade sig icke heller ifrån början af hans besök i byrån, och fortfor allt sedermera. Var det någon afton, som antingen ämnet för en uppsats eller någon omtalad ätgärd från styrelsens sida gåfvo anledning till energiska anmärkningar, så kom Hr Sandström vanligen upp om morgonen derpå och yttrade ljudeligen sin förnöjelse. Var det åter nigoa bandling, om hvilken anmärkningar väl förekommo, men hvars natur icke precist gaf anledning att begagna lika stränga termer, så var Herr Sandström icke sen att låta förstå, buru helt annorlunda han skulle kunna föra publicitetens svärd, om han bara hade en tidningk, huru han då skulle lära vederbörande bättre; huru han skulle visa dema etc., — alldeles såsom Neptunus 1 Eneidenr med sitt quos ego. — — På sådant sätt kunde hans opinion öfver tidningen skifta flere gånger under loppet af en vecka, ehuru sanniagen fordrar att erkämna, det han i allmänhet alltid fann språket, tomen, uttrycken alltför milda och kraftlösa, och gerna hade velat se orden avåld och förtrycka eller dylikt använda, åtminstone på 2 å 3 ställen i hvarje nummer, utan att någonsin vilia veta, att eggen, äfven af de hvassaste vapen, afnötes, om de begagnas i tid och otid. Detta bebhbof, att cnär och hvarhelsta få uppenbara, sina känslor, har varit så oskiljaktigt från hans lynne, att han vanligen hos alla sina bekanta ansetts böra få äga hvad man kallar fritt språka, och äfven inom Aftonbladsredaktioaen, der sådant icke skulle tålts med någon annan, betraktades utgjutelserna af hans vrede met än den ene, än den andre, när det ej gick alltför långt, mera såsom ett divertissement, emedan man visste, att hans glöd i nästa ögonblick kunde vända sig mot något annat föremål. Men vi återgå till historien om hans engagement. Redaktionen hade, för sina Läsares räkning, länge önskat sig att kunna meddela en stående juridisk artikel, innefattande dels märkliga prejudikater och intressanta rättstvister eller mera celebra brottmålssaker från Högsta Domstolen, del3 också ett och amnat märkvärdigt mål från de öfriga domstolarne i hufvudstaden. Som Hr Sandström var engagerad i Justitie Revisionsexpeditionen, proponerade Hr L. Hjerta honem, efter den ofvannämnda preliminära bekantskapen, att biträda redaktionen med en sådan juridisk artikel, mot ett visst årligt bonorarium, hvarigenem de kunde vara hvarannan till tjenst å ömse sidor. Vi bedja Hr Sandström alägga handen på hjertata, och svara på sitt samvete, om icke Hr L. Hjerta hade den grannlagenheten, att föreslå honom detta fack, just derföre att han till gagn för tidningens läsare och någon fördel för sin utkomst, kunde lemna dylika mål, utan att behöfva betraktas så som egentlig medarbetare eller medlem i Redzkt:n och delaktig i anmsvarigheten för dess politiska opinioner, samt sålunda utan att behöfva äådraga sig det misskag eller förföljelse, som kunde väntas blifva en möjlig följd af det sednare. — Vi bedja Hr Sandström att svara på samvete, om hen icke då med tillfredsställelse och under förklarande af sin erkänsla emo!tog detta anbud, hvars biomständigheter medförde en, icke skriftlig, men inför hederns lag lika bindande, mundtlig öfverenskommelse för fyra år, dock så, alt det lemnades Hr Sandström fritt, att uppsäga densamma mot uppfyliardet 2f ett annat vilkor, som det icke är nödigt att 27 vid detta tillfälle detaljera. Imedlertid, sedan allt Jetia var arrangeradt, drog det på tiden med de juridiska artiklarna. Några med all möjlig ;rannlagenbet framställda påminnelser, om de icke snart kunde taga sin hörjan, besvarades af Hr Sandström först med den invändningen, ett van ännu hade efterliggande protokoller och enira arbeten att afsluta i Revisionen. och sedernera med diverse andra skäl. Med ett ord, ien öfverenskomna stående artikeln kom aldrig, å länge Hr Sandström var fästad vid Redakionen. Svara oss på samvete, Hr Sandström, mm Hr I. Hjerta äfven mankerade i sin förbinlelse? Om han icke uppfyllde mer, än Herr Sandström sjelf begärde? Om han någonsin på tt ovänligt sätt lät Hr Sandström förstå, att lenne brustit i sin? Om ban någonsin gaf Hr andström påminnelserna såsom förebråelse el