Aftonbladet – 27 juni 1839, sida 3

verklige bestämmelse. Den all förtjenst så lätt bedömande Torstensson bade redan utnärnt honom till underofficer, då han i slaget vid Leipzig med nigra modiga bussar skyddade öfverbefölhafvaren och prinsen, sedan samma kanonkula störtat dem af hästen, fran död eller fångenskap. Eröfrandet 2f ett fiendtligt batteri vid Jankowitz och bestigandet f muren vid Prag hade höjt den ofrälse till rang af löjtnant och förvärfvat honom prins Carl Gustafs vänskap, bvilker han besvarade med den varmaste tillgifvenhet. Cal Gustaf, säker att i honom ega en af sina trognaste vänner, hade vid sin aftvungna landsflykt till Öland rekommenderat honom åt sin förtrognaste vän, Öfverstithållaren Herman Flewwming, hvilken gjvit honom tll sin underbefälhafvare. I eGuds och Drottningens namn fred, och intet våld mut fredliga medborgare vidare,, utropade löjtnanten och kastade sig hastigt af hästen. — Ur vägen smedson, ur vägen acksopare,, ropade ett par af de rusiga herrarna och trängde in på honom med dragna värjor. Då blixtrade den välkända Leipzigska parupen, en värja krossades och armen, som förde den andra, domnade, så att svärdet flög ut på gatan. De tvenne adelsmännen omringades hastigt på löjtnantenrs vink af vakten. aJ ären fångar, mina berrar,, utropade Elof med en thorndönsröst, atills Öfverstitbållaren och Drot tningen fått kännedom om saken. Rörer sig någon vidare till vild, så liter jag gifva eld; gån med frid. oo Med nedslaget mod och betydligt förminskadt rus aftågade nu den högvälborna troppen och deras tjenare. Det hördes ett och annat mummel om vanbördiga öfversittare, om våld på de adliga privilegierna, om Pfalzgrefvens skoputsare. Men man fann dock för godt att skiljas åt, i synnerbet som flera patruller kommo utryckande, och dagen fick slutas i lugn. (Fortsättn. följer).