Aftonbladet – 27 juni 1839, sida 3

gen, och att endast det olyckliga barnet var qvar, såsom pant för hennes vistande i Sverige. Som en löpeld utbredde sig denna underrättelse hastigt på bron ochtorget och verkade olika på de olika åhörarne. De,som voro närmare intresserade i saken, kunde icke afhålla sig ifrån häftiga utrop. Potz Donner tausend Weiterlu utropade den Tyske slagtaren Hr Fleischman, ahon är då borte, sie ist gefiogen och jak hafver mistet hundert thalern på das kött, und das flesk, und die korfen, und das postejväsen und alles was di jak har lemmet.a — aMille tonneres, au dizsble!lk utropade hofkonditorn Hr De la Sucreri: Ett så gentilt fruntimmer fara bort och ej betala, o peste, o foudre des dieux, och så mine cent cinquante ecus, som jag ej få igen för mes confitures les socker skorpe och de kroksn. 1 lugnare ton, ehuru häftigt nog, utropade en svensk bigare, cannama alla utläinska slinkor, det finnes ingen tro eller ära utan i Sverige. Gud vet när jag skall få igen mina hundra plåtar, som jag går miste os för den der landstrykerskans skull.a Under detta eväsen bade de mindre intresserade personerna samlat sig i grupper och samtalat om händelsen. Ett allmänt mummel af missnöje rådde bland dem öfver den tilltagande sedeslösbeten. Den enz tilldragelsen efter den andra berättades, som röjde, att aktningen för religion och seder allt mer altog uti hufvudstaden, och man var allmänt ense derom, sit det ondas förnämsta källa låg uti hofvets lefnadssätt och Drottningens flygtighet. aMin Gud, hvad tiderna bafva förändret sig sedan den store konungens dagar, utropade en välklädd borgersman. Han såg gerna alla menniskor glada omkring sig, och gladt och lustigt gick det också till här i Stockholm, så ofta han var kär tillstädes. Men ordning och skick rådde bär öfver allt. Man fruktade Gud, lydde lagen och var ändå glad och lustig. Muntert gick det till på hofret och lustigt i borgarstugan, och en sådan ordning höll den gode konungen, alt man hvarken behöfde frukta öfvervåld eller last. Men bur står det till nu? Rättnu kan ingen hederlig borgare gå på gatan, utan att blifva sårad eller blifva slagen utaf adelns tjenare, våld och mord höras bär hvar dag, våra borgarflickor börja till att blifva franska dockor, och Gud gifve, att de inte bli något värre till slut; utländska gycklare fylla våra gator. aTyst, bästa farbror,k ropade en annan, ymgre person, wdrottningen menar visst väl; men hon är qvinna och kam ej styra allt. Hon är ändå den store Gustaf Adolphs dotter.c Må så wvarajk svarade gubben. Gud styre all ting till det bästa; för öfrigt hoppas jag på prins Carl Gustaf. Det är en dugtig karl och icke rädd för krutrök, det vet jag.c Detta samtal afbröts genom ett ännu stermigare uppträde. En hop.unga adelsmän och oflicerare bade varit ute på ett kalas på Kungsholmen, under drottningens Lind, der mäster Anders förfriskar nutidens gäster, och kommo balfruciga, under ett gräsligt stoj och sång af Karl morl puff, in ein Scbluck, ohne Tuck, ohne Schmuck ohne Bartwitz, in till staden, och ankommo just i detsamma, borgarvakten upptågade. Så fredligt den också marscherade förbi, och så blygsamt den höll sig åt sidan, så kunde den icke undgå de unga herrarnas kitslighet. De grepo ett par af vakikarlarne och och kastade dem ikull på gatan. Då derzs kamrater försökte, stt frälsa dem ur vildsverkarnes händer uppstod ett häftigt slagsmål, borgarvakten gjorde i början tappert motstård och några af herrarna fingo rätt hederliga knuffar, men snart bekommo de adliga undsättning af flera från norr ankomna rumlare, värjor och plitar drogos, och den svagare borgarvakten måste taga till flykten, hvarunder flera fatt rätt allvarsamma sår. Den vilda hopen förföljde dem under oupphörliga rop: aned med horgarpacket, de slynglarna hafva glömt den lexan vi gåfvo dem för ett par år sedan, då vi glogo sönder fönsterna och stolarna i deras kur, nu skall det ej aflöpa så skonsamt. Nu skola vi göra som Wrangel sade, att vi då skulle gjort. Rucklet skola vi förstöra i grund och j botten, och lymlarna skola vi hugga ned. Vi skola lära det ofrälse slöddret att förolämpa adelsmän.k Genljudet af bullret skallade ända upp till slottet, de skrämda åskådarne på Norrbro skingrades hit och dit, den vilda strömmen forsade in till steden med några stycken af vakten fastlagna, som eläpades mellan dem. Då framred hastigt en afdelning af ÖfverStåthållarens vakt, och i spetsen för den stod Olof Erilgsson, den af de flesta frin Tyska kriget väl kände athletiske löjtnanten. så utmärkt i slaget vid Leipzig och vid Prags eröfring. Son af en bland Stockholms ypperligaste bössesmeder, hade han från början ee ee a Rs