Aftonbladet – 27 juni 1839, sida 3

Prinsen ef Moskwa emot sin fru. En nyligen utförd rättegång imellan prinsen af Hoskwa (Neys son och hans gemål har väckt uppmärksemhet i Peris och varit ett lifligt föremål för salongskonversationen. Frågan handlade om utöftandet ef facersrätten, och paturligtvis uppkommo geneet i societeterna tyenne partier, prinsessans forsvarare å ena siden, bestående af det vackra könet, som elltid är tillreds att fara ut öfver männernas despotism, och prinsens å den andra, som räknade största delen af gifta och ogifta män bland sina kämpar. Inför tribunalet uppträdde i egen person prinsessan, åtföljd af sin fader, Hr Lafitte, och på andra sidan hertigen af Elchingen, broder sill svaranden. Prinsessans advokat började rättegången med en expose af saken. Prinsen af Moskwa ingick år 4828 äktenskap med M:lle Lafitte; af denna förening föddes en flicka år 4832, som man gafnampet Egl, samt sedermera en gosse, som ännu endast är tvepne år gammal, och den prinsen bitintills tillåtit prinsessan att vårda och uppfostra. Den unga Egle försvinner hastigt från modren. Fadren hade, under pretext att föra henne till henpes farmor, marskealkinnan, skickat benne i en pensionsanstalt för unga flickor, bos en Fru Daubray, med uttryckligt förbud att äterlemna dottren till sin moder. Detta förbud var så mycket mera kränkande, som prinsen sjelf icke kunde lida, att man väckt det ringaste tvifvel om hans gemåls dygd. Hos alla har icke tron på den ypperliga uppfostran, unga flickor erhålla uti pens!oner, kunnat göra sig gällande; en moder kan icke afstå sina rättigheter: prinsessan hade sjelf hittills uppfostrat sitt barn, hade dag och natt slösat på detta den ömmaste vård. Hon trodde, att hennes dotter bättre utvecklade sig benmms, under hennes och morföräldrarnes ögon, än hos främmande. Och hvilka äro de skäl, hvarpå prinsen grundat sitt bandlingssätt? Hen påstår, ett den metod, prinsessan följer vid dottrens uppfostran, skall vara skediig för barnets belsa; ban beklagar sig äfven, stt man icke badar fiickan i varmt vetten, att man föder henva med kalfkött i stället för oxkött, och bar bifogat attester af läkare, att dylikt grundlägger skrofler och sjukdomar. Prinsens advokat stödde sig på de rättigheter, Isgen i 379 och 373 artikeln uppdrog åt fomiljfadren. Han medgof väl, ett barnet hos modren skulle erhålla en så moralisk bildning, man någonsin kunde önske; men prinsessan var intagen i det engelska uppfostringssättet; hennes dotter måste elltid gå med nakna ben, och enligt läkares intyg var detta, jemte den öfriga uppfostringsmetodenr, skadligt för barnets belsa. Prinsessens advokat zsf en vink om, att tillgtällningen var en list af fadren för att kunra utkräfva penningar af svärfedren, och prinsens svarade, att prinsessan kunde se sitt barn hos sig, så ofta bruket i pensionen det tillät, och hafva hepne hemma aha ferier. I förmåga ef ofvan åberopade artiklar, enligt hvilka fedren, under äktenskapet och barnens minderårighet, ensam eger att utöfva föräldramyndigheten, och då intet för närvsrande förekom, som gef anledning till den förmodan, att prinsen af Moskwa missbrukat denns, underkändes käromålet.