Aftonbladet – 29 maj 1839, sida 2

Efter detta yttrande har Minerva jemväl 1låtit påskina någon förundran deröfver, att Aftonbladet och Dagligt Aliebanda icke citerat mera än som hittills skett, af Hr Crusenstolpes skrift och förmodat, att en sådan uraktlåtenhet torde härleda sig af någon fruktan för Reaktionp. Hvad Aftonbladets anpart i denna försum inelse beträffar få vi äran underrätta Minerva, att ursaken verkligen icke är den, som hon förmodat, utan helt simpelt att dagens kuranta nyheter och läsarens anspråk att någorlunda snart hållas au courant med hvad som passerar inom den politiska sferen i främmande länder, hittills icke lemnat tillräckligt utrymme öfrigt för någon utförligare recension af nämnde arbete. Vi kunna imedlertid äfven denna ging fägna Minerva med samma svar, som nyligen vid hennes uppmaning att anmäla Hr Grefve Löwenbjelms brochyr, nemligen att hvad som är gömdt, derföre icke är glömdt, samt att vi redan någon tid hafva ett par artiklar till en början af en sådan öfversigt öfver cVidräkningen, färdige, hvilka så fort tillfället medgifver, skola komma till läsarens kännedom. Yi boppas, att de skola komma tids nog för Minervas belåtenhet. Under afvaktan häraf tillåte vi oss, i förbigående, att göra allmänheten uppmärksam på en ny bekräftelse, som blifvit lemnad åt en af os; gjord anmärkning i måndagsbladet. Sistlidne gärdag ennonserades mnemligen åter en skrift emot oppositionstidningarna, ai samma skrot och korn, som de föregående, endast med något mera råhet och passion i framstäliningssättet, än de föregående, under titeln: Något om insidan af den rabulistiska grytan, eller frihetsförsök är icke tryckfriheta, en titel, hvars sinnrika innehåll redan kan gifva en aning om sjelfva skriftens. — Att under det ,systemeta, som mest vore i behof att mönstra alla sina litterära trupper till eget försvar, låta dessa, den ena efter den andra, istället att endast såsom marodörer löpa omkring, hugga i vädret och svärja öfver den, som bragt patronerne i trångsmål, men lemna dessa under tiden blottställde, är en stridsplan af alldeles egen art. Hvad åter det mycket omordade sammanhanget mellan oppositiouspressen och rabulismen beträffar, samt skriblerernas beskyllningar mot den förra, att hafva sökt uppmuntra den sednare, så är detta en så krass föreställning, att den numera knappt behöfver upptagas till besvarande. Hvar och en, som det aldraminsta aktar på händelserna och erfarenheten, måste newmligen ofelbart inse, att äfven med instämmande i Minervas bär ofvan angilpva yttrande, angående det första passionerade uttrycket cf allmänbetens harm sistlidne sommar (och längre har icke beller oppositionspressen gått), kan deremot för denna press ingenting vara mera ovälkommet, än fortfarande symtomer af hvad slags oordningar som helst, emedan lagstridiga opinionsyttringar alltid i längden lemna vapen och förevändningar i maktens händer, till förmån för dem, som möjligen önska att qväfva eller inskränka den legala yttranderätten. Häruti iro pumera alla förnuftiga medborgare ense med pressen, och man kan vara skäligen öfvertygad, att något rabulistuppträde icke heller är att befara från folkets egen sida, så vida icke några vederbörande skulle göra hvad de förmå, för att framkalla ett sadant.