Aftonbladet – 29 maj 1839, sida 2

RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. Ett mord genom förgiftning. Bland grofva brott år aförgöring genom förgift ett af de vådligaste och för lagstiftaren och lagskiparen bekymmersammaste. Det beräknande i uppsåtet, det lömska : sättet, lättbeten att utföra gerningen och att dölja den, giftets rysliga verkningar och vådan af dess blotta förvarande, allt gör giftblandaren fruktansvärdare än andra våldsverkare. Giftet är de svagas och känslolösas vapen, och man har 2nmärkt, att det mest brukas af qvinnor. De till utseendet saktmodigaste och minst farliga personer blifva derigenom fruktansvärdare än de starka och häftiga. Liksom alla andra brott varierar det ifrågavarande ivom vissa tider och bland vissa folk; men en och annan torde vara okunnig om den observationen, att giftets bruk ingalunda är främmande för de nordiska folken. De, som hafva hufvudet fullt med berättelser om den nordiska kraften, och bergfasta ärligheten samt om mutsatsen dertill, söderns wvekiighet och aqua tofana, öfverreskas måhända af denna observation: de åter, som grundligare studerat folkslagens karakter och inflyteiserna derpå af klimat, forntida bruk, gängse plägseder och politisk uppfostran, äro ej brydda för förklaringen af besagde fenomen. Att det ej varit obekant lör lagstiftaren, bevisa icke biott lagens stränghet mot förgiftningsbrott samt de stränga förbuden mot innehafvande och försäljning af gift, utan äfven lagskipningens Omsorg att städse rangera förgiltningsmorden blind den klass, för hvilka nåd minst är att förvänta. Moan har trott sig på sednaste tiden förmärka någon efterlåtenhet i denna omsorg. Uti en återblick på året 4857 vidrördes denna omständighet af Aftonbladet. Detta skedde visserligen på hofsammaste sätt, som kan tänkas, ty det inskränkte sig till blotta framställningen af tvänne regeringshandlingar, af hvilka den ena gaf nåd åt en giftblanderska, som mördat en eller två personer och skadat flera, och den andra afslog nåd åt en yngling, som på ett groft sätt misshandlat sin moder, utan att likväl uppsåt till dråp förefanns eller någon permanent skada följt. Icke dessmindre upptogs anmärkningen mycket illa af det officiella bladet, som efter vanligheten ej såg annat än en wafsigt att klandra och med all gevalt bestormade sin publiks känsla till fa vör för giftblanderskan och afsky för den opaturhge, al brist på uppfostran förfäade so