Aftonbladet – 15 maj 1839, sida 2

Du, stolte ädling, tag en vandringsstaf Och vallfar till den simpla bondens graf, Der kan du mången dyrbar runa lära Om bondens värde och om bondens ära, Som djerft du smädar och ej vill förstå, Den segrar, dig förutan, väl ändå. Du grundar din förtjenst på dina anor, Vet! Snillet har till äran tusen banor; Hur ofta, steg det fullväxt fram i ljus Inunder bondens rock! Sitt Riddarhus Han har inom sitt bröst, så framt han lågar För Ljusets sak och Sanningens, och vågar Att träda under dess baner till strid Och fegt ej tigga sig till neslig frid. Det gifs en sanning, aldrig nog predikad, Om ock med bördens anspråk ej förlikad, Att blott Förtjenst ew sköldemärke har, Som aldrig murknar, om ock afund skar Sin tand deri, och krossas ej vid grafven Tillika med den nötta pilgrimsstafven, I spillror. Endast andens adelsbref År verkligt; och ett sådant Skaparn skref I Odalmannens höga själ, som ville Det rättas seger, och hvars rika snille Lik örnen, rufvande på fjellets topp, Sin eldblick lyfte öfver tingen opp, Af många tadlad, dock af flera ärad, Vid ilskans anfall lugn och oförlärad, Som eken vid en klippig afgrund står, Då åskan hotfull kring dess hjessa går. Sof, höga skugga, sof! När somrar blomma, Pilgrimer till din kulle skola komma Och gråta vid din urna. Hvarje vår Den mossbelupna mattan blomster sår Med friska immorteller. Hvila, hvila, Tills himlaflägtar öfver verlden ila ch andas lif uti de dödas ben, ch englar undanvälta grafvens sten! Men må med Engelbreckt den fria anden kärlek skåda ned på Nordanlanden Uti en stjernblick någon midnattsstund, Då månen skiner på de stilla sund )ch skymning hvilar öfver kyrkogården )ch turturn slumrat in på Minnesvården! Talis Qualis. Sistlidne gårdag inkommo äfven will Red. ågra andra verser till den bortgångne repreentantens minne, hvilka. vi med första skola neddela.