Aftonbladet – 15 maj 1839, sida 2

orre e— — Ibland utländska Skriftställares omdömen öfver den politiska verldens nuvarande ställning, med afseende på förhållandet mellan foik och regeringar, synes oss en uppsats i Berliner politiscehes Wochen-Blatt — ett blad, som utgifves helt och hållet i den Preussiska regeringens anda och under dess inseende — förtjena en serskild uppmärksamhet, derföre att den, ehuru ganska kort, likväl innehåller många hjertans tankar och kan anses såsom ett sammandrag af den trosbekännelse, man äfven här i vårt goda Sverige dageligen yttras ifrån en hel hop koteriopinioner, men i synnerhet från alla dem, som, vare sig af enfald eller lycksökeri, gå omkring och proklamera kamarillans och aallenastyrandetsk läror. Den nyssnämnda uppsatsen har afseende på hvad som för ögonblicket tilldrager sig i Frankrike och lyder sålunda: Den grofva egoism, hvilken framtränger genom alla de vackra och ädelmodiga fraserna, har mnågonting moraliskt stötande. Hur u betänklig måste icke en statsform förekomma, hvilken gör mer än 30 millioner menniskors väl eller ve beroende af valet ur en så inskränkt krets af Statsmän! och huru förödmjukande är det icke tillika för det Fransyska folket! Vid betraktande af denna sakernas ställning må det tillåtas att anse det så högt prisade konstitutionella lifvet för en den mest botande sjukdom i samhällena, hvilken såsom en smygande feber tärer på deras bästa märg, till fördel för någras ärelystnad. Och likväl nödgas man ofta se, hurusom uti lånder med ProvincialStänder eller Ståndsrepresentation, liberalismen allt id bemödar sig att komma utur denna krets in på den verkliga konstitutionalismen eller att förskaffa den sednare erkännande såsom någonting redan bestående. Om vederbörande Statsmän alltid bafva tillräcklig anledning att öppet och fast träda upp emot hvarje sådant försök, så bör detta för närvarande mer än någonsin vara deras heliga pligt. Likaså läse vi uti ett bref från Berlin af d. 28 April: aDen, som i tysthet betraktar sin tid, kan icke innat än finna det högst lustbart, när han ser huu pseudoliberalismen, det vill säga den liberalism, som endast i de konstitutioneila former finner ett folks lycka och välsignelse, vrider och vänder sig, ör att göra sin fixa ide gällande. TI troget förbund ned Jesuitismena känner han, likasom denna, konsten att framställa öfvergångar emellan de mest ;värjande ytterligheter, såsom konseqvers, och att, vaktadt ban den ena gången efter den andra stött ig omkull på händelserna, ändock alltid änyo komna på fötter. Dessa båda korta stycken, som kunde sägas nnefatta ett ungefärligt eko af våra härvaranle konservativa koteriers politiska djupsinnigvet, tyckas utvisa, att vederbörande äfven i Preussen börja blifva allt mer och mer äng-lisa för de konstitutionella idternas kringgripanle, och att belåtenheten med det bestående der cke är så alldeles fullkomlig. Under sådana mständigheter kan naturligvis, der lika som är, ingenting vara vigare och lämpligare för indamiålet att afskräma mängden från allt för nycken begärlighet efter konstitutionella garanier, än att framställa de länder, hvarest sådana tminstone jemförelsevis mest vunnit insteg, såom rof endast för partier och egennytta. Feraktar man likväl saken närmare, så erhjuda ig härvid sjelfmant tvenne invändningar, hvila fullkomligt vederlägga dessa försök att förs illa tänkesätten. Der första är, hvad Frankrin e beträffar, att heia den nuvarande splittrinen derstädes icke !iärleder sig från något ans at än hofvets fc,rtfarande motvilja ock gen.