Aftonbladet – 2 maj 1839, sida 2

ensstämmer med den kännedom, man i allmänhet eger om hafsströmmarnes natur, eller med den erfarenhet, som lärer, att dessas lopp och hastighet icke stå i något direkt förhållande till den blåsande vinden eller af dennas beskaffenhet kunna utrönas, och ytterligare: att strömmen, då den finnes, måste, under lika tid, utöfva lika verkan på fartyget, antingen det framdrifves med större eller mindre hastighet. Beträffande åter de noggrannare undersökningarne om strömmens beskaffenhet, som skulle blifvit verkställda vid lodningarne, så bevisa dessa undersökningar endast, att, i början af resan eller d. 7 Augusti, icke någon strömsätlning kunnat under vanlig lodning upptäckas; men då följande dygnet, ända till det ögonblick då strandningen inträtfade, lodningarne förrättadas endast med det så kallade Eriksonska patentlodet, uuder fartygets oförminskade hastighet, så kan, under denna tid, någon sådan undersökning bevisligen icke hafva egt rum, bvilket äfven inbemtas af ansvarsstyrmannens afgifne yttrande i detta ämne. Rätta förklaringen synes vara, att Premierlöjtsanten icke lemnat nog uppmärksamhet åt denna vigtliga sak, att han icke ansett strömmens verkan särdeles betydlig på ett fartyg, som går genom vattnet med viss kastighet, och ändtligen att Premierlöjtnanten Eknemark satt alltför mycken tillit till den öfverensstämmelse, som erhållits emellan de genom lodning funna och de på kartan utsatta djup och lodskott; en tillfällighet, som ganska litet bevisar i fråga om det förda bestickets pålitlighet, då nemligen östra delen af Nordsjön nästan öfver allt företer en anmärkningsvärd likhet i djup, snart sagdt inpå den mötande Jutska kusten. Att en strömsättning kunnat ega rum, åtminstone under sednare delen af resan, är också lika otvifvelaktigt, som att denna ström, om den satt sydostvardt, kunnat ensam föranleda den timade strandningen; dertill hade icke fordrats, såsom Premierlöjtnanten Ehnemark först uppgifvit, någon ovanligt stark strömsättning, utan endast en ganska vanlig, för ögat omärkbar, som under de sista,24 timmarne löpt med em hastighet af en å en och en fjerdedels Engelsk mil i timmen; och har, efter min öfvertygelse, möjligheten af en sådan på fartygets kosa inverkande kraft icke bordt lemnas u-j tan allt afseende, då en förmodan åt detta båll alltid måste vara högst sannolik. är grundad på kända och bevisliga facta, ock ligger helt och hållet inom erfarenhetens emråde. I sammanhang med det nu anförda bör den del af målet undersökas och bedömas, som innefattas i följande af Hr Krigsfiskalen mot Premierlöjtnanten Ehnemark gjorda anmärkningar, nemligen: I anseende till styrda kursen under hemresan, och i anseende till manöver och navigering med mera kort före strandningshändelsen. Det har blifvit lagdt Premierlöjtnanten Ehnemark till last: att han, för att från Engelska kusten öfvyer Nordsjön angöra Kattegatt, icke följt den af sjöfarande företrädesvis begagnade kurs, som leder till Lindesnäs fyr på Norska kusten, utan i dess ställe valt en lägre ostligare kurs, som, genom sitt närmande till den låga farliga Jutska kusten, blottställt fartyget för följderna af en utåt denna kust nedåt Hamburgska bugten vanligen gående strömsättning. För min del anser jag Premierlöjtnanten Ehnemark icke hafva varit af nodvändigheten bunden vid valet af den kurs, som seglande fartyg följa, i rigtning åt Lindesnäs, utan att en något ostligare kurs, såsom ginare, äfven kunnat följas, serdeles som resan anträddes under gynnande ärstid och väderlek och med ett fartyg, som genom sin sjelfständiga drifkraft är oberoende af vind och våg, och således icke, likt seglande fartyg, beböfver frukta en lägervall mot land; men jag tror också, att den kurs, som följdes, var så knappt beräknad, det vill säga rigtad så nära den nerdvestra udden at Jutland eller Holmen (på endast sex Tyska mils: afstånd), att man ej bordt nalkas eller söka förbigå denna udde, utan med full visshet, att fartyget befann sig i kurslinien och icke under annalkandet fått en ostligare rigtning. Väl anför Premier-; löjtnanten Ehnemark: att det på intet sätt är i praki tiken ovanligt att sätta sin kurs på sex å sju Tyska mils afstånd från det land man ämnar angöra; men härå kan svaras: att tillräckligbeten af detta efstånd bör bedömas efter närbeten eller aflägsenbeten af den utgångspunkt, från hvilken kursen blifvit satt. Vid ifrågavarande tillfälle låg utgångspunkten (öster om Orfordness fyrar) omkring nittio mil från angöringsstället, och kurslinien sSåle; des endast två och en half grad, eller mindre än ett fjerdedels streck divergerande från den linen, som directe bär på land. Säkerligen måste det jcke vara i praktiken ovenligt, att efter ett par dygns segling finna sig satt ett qvarts streck ur den kurs, man trott sig styra. i Med allt. detta hade dock Odin gått fri från land; och strandningen utceblifvit, om lyckan så fogat, att landet fått angöras vid dager och klar luft. Men i fartyget nalkades landet på aftonen och borde om , natten dubblera yttersta udden deraf eller angöripgsstället; på tretiosju timmar hade icke funnits villfälle att pröfva bestickets pålitlighet, med un! dantag endast ef den osäkra kontroll, som lodningarne gifvit; under mer än ett dygn hade nägon undertökninggicke blifrit gjord för att utröna tillvaron och beskaffenbeten afströmsättningen; Premierlöjtnanten Ehnemark sjelf misstänkte, att strömmen