Aftonbladet – 30 april 1839, sida 2

och kunnat iakttaga mera hofsamhet och skick, Jjanser jag likväl hans skrifsätt icke vara af den missfirmande egenskap, ait serskildt ansvar bör derå följa. (Forts.) at BOKHANDELS-BULLETIN. Poetiskt Försök, af Emma H. Det är icke Iblott i romanen, som qvinliga litterära talanger på sednare tider framträdt; äfven i den bundIna stilen hafva åtskillige försökt sig. Få äro. de fruntimmer, som ens försöka dikta i annan jgenre än det ljufva, idylliska, religiösa; en osörvillad känsla säger dem, att detta är deras rätta fält. Men den missleder dem ofta; ty känslan, ehuru ett nödvändigt ingrediens i poeisien, är dock icke allt, hvad dertill fordras. Den författarinna, hvars försök vi här anmäla, besitter omisskänneligen cj blott känsla för den moraliska och fysiska veridens skönheter, utan äfven talang att måla sin känsla. Hvad fantasien angär, så är den väl icke af första rang; men hon saknar den dock icke. Der finnas tydliga spår af hvad man kallar chjertats poesin; en mild, längtande ande hvilar öfver hvarje stycke. Man ser, att författarinnan icke fått på sin lott, hvad som i allraänhet benämnes lycka, och att hon mot dess oförrätter söker tröst i dikten. De flesta styckena skall man läsa med verkligt nöje, både i anseende till den undergifna, milda tonen, och den verkligen ovanligt lätta och behagliga behandlingen af språket. Detta hafva vi sällan sett så felfritt och klangfullt i något fruntimmers arbeten. Vi anse oss böra, till bestyrkande af hvad vi sagt, meddela läsaren ett prof af dessa dikter och välja dertill en, under titel af: Själens längtan. Sedan länge hemmastadd i gruset, Trycka de mig lindrigt, dessa banden, Sem mig fästa; — döden löser dem! Dunklet bor doek här; jag älskar ljuset: Ser min vissa aning himlastraneen, Gripes jag af längtar till mitt kem. Här mig vinkar både Vår och Sommar, Här mig lifvet mårgen njutning bjuder: Jag förnimmer näktergalars sång. Evighetens vår dock fjerran blommar: Annu ofta för mitt öra ljuder Toner, som jag hörde der en gång. Ren ännu, uti Guds eget öga Speglade jag mig, och han mig sände Kunskap; ty kan fostrade mig sjelf. Mina fränder bodde i det höga, Offer vi vid Guda-thronen tände, Badade hvar qväll i ljusess elf. När som morgon öfver bergen giöder, När det väckta lifvet sig förnyar, När det bliekar fram ur hvarje knopp; Samma längtan i min barm sig föder: u Skall en evig morgons rosenskyar, Skall en evighetens sol gå opp ? När som natten tårfull slöja höljer Öfver jorden, och de stjernor ljusa Kasta sina strålar från det blå. Ack! mitt öga deras vandring följer, — Jag hör palmerna deruppe susa, Jag hör Englarne sin lofsång slå. Dock min vänrtanstid är snart fö fluten; Evigheten skall en gång upplåta Allt, hvad här mig oförklarligt vart Ty den mäktiga sjelf löser knuten, Löser lifvets underbara gåta, Nyckeln dertill fins i hans förvar. SN Nn (Insändt.)