Aftonbladet – 23 april 1839, sida 3

står, emedan man icke vågar arucka på så mycket., Vi lemna denna visheti dess värde, men göra den genfrågan: är det då bättre, att jåta förträffliga saker — såsom lärdomen och den sanna grundligheten — gå en säker undergång till mötes? Visserligen kan man uppräkna skäl för att röra vid ingenting och bibehålla allt utan urval, endast för att det är gammalt och en gång visat sig fördelaktigt. Man kan få skäl härför, upprepa vi ännu en gång; men hvad vinnes genom ett rechthaberey, ett sopande framför sin port, om likväl de angelägnaste och största ämnen härunder gå förlorade? Det är ett faktum, att examensväsendet, sådant det är, medför studiernas förfall. Vi hafva anvisat det naturliga och till roten gående, som säkert skulle afbjelpa detta onda. AMen denna förbättring fordrade en stor mängd embetsmyndigheters ställande på municipal och kommunal fot, samt hos de öfriga (som icke kunna vara sådana, emedan de angå samhällsadministrationen j för hela landet, som en enhet) ett strängare ansvar. Det går visserligen an att säga: denna förbättring går för långt. Men man får då äfven åtnöjas med ett förfall i studierna, som tilltager i stället för att aftaga. Vi skola nämna en annan utväg till examensväsendets förflyttning från professorerne; och som begagnas i vissa delar af Tyskland. Den består i Examens-kommissioner,! enkom tillsatta med uppdrag att förhöra. Man finner allmänt, att älven härigenom profvet flyttas ifrån arbetsgifvaren, men likväl icke till arbetstagaren, utan till tredje man. Vi bekänna, att vi icke finna denna utväg rält naturlig, ehuru den kanske såsom ett medium, en öfvergångsform, kan vara god. Klart är imedlertid, att alltid arbetstagaren sjelf är den naturlige och rätte pröfvaren, så fort han sättes i tillstånd att kunna och lifligt vilja det. Vi nämnde Tyskland. Såsom bekant, har i sednare tider en reaktfon i detta land försiggått med en mängd förbättringar i läroinstitutionerna. Man har, som det heter, erfarit haltlösheten af de aunya methodernaa, öfvergifvit dem och återgått till det gamla, som bär siga. Detta har i Sverige blifvit ett högst välkommet thema att upprepa och bearbeta för alla dem, som i grunden anse all förbättring för nonsens. Det förtjenar då att närmare efterhöra, huru det förhåller sig med skol-reaktionen i Tyskland. Om man går tillbaka ända till Pestalozzis och Basedows tider, så är det väl sant, att talrika försök af ytlig halt velat göra sig gällande i skol-väg, och gått upp i rök, välförtjent och af naturliga orsaker. Hvilken tid har saknat ytlighet? har charlataneri icke gifvits för r än nu? Men om vi å vår sida upprigligt erkänna, att det rasande icke är det rätta, så blir det billigt, alt man å andra sidan lika upprigtigt tillstår, att det rätta icke är rasande. I de öfverdrifter och andra olägenheter, som vidlådde Pestalozzis system, gjordes jemkningar, och Fellenbergs institut har icke blott vunnit loford, utan gjort verklig nytta. Lancasters och Bells methoder hafva gifvit namn åt Monitörsystemet, och visat sig förträffliga för yrgre barn; men utsträcker man alldeles samma forI (i mer för glingere undervisning, så blir Belllancasteriot en skadlighet, en löjlighet. Deraf följer dock icke, samma grundsats, begagnande laf monitör — undervisare, vald bland bland diisciplarne — icke under friare och för hvarje ällder lämpligen afpassadeformer, ganska fördelaktigt låter verk ställa sig. Man ser således, att en i grunden god method väl kan göras rasanlde genom ett dumt och illa beräknadt utförar de; men missbruk och dumhet upphäfva icke förträflligheten ef ett godt bruk och af förnuftet. I Den omtalade rooktios serligen till en del best lig sa och ch arlataniska förs sök isaken närmare, så skall mar ga, men sanna fak tum, alt lacten just utgått träfflig ga såg politiska faror. Likasom, när det var frågan om att arädda I Tyskland undan Napols ons gissel, man ungdomens nit Li men man efterå