Aftonbladet – 23 april 1839, sida 3

Ått redan som barn, och innan man valt yrke, ifrigt tillhållas att studera de mest abstrusa vetenskaper (enkom tillhörande den enskilde lärde), att fördjupa sig i latin, grekiska, syriska och hebraiska, är egentligen så förträfiligt, såsom man sjelf säger, icke för vetenskapernas och litteraturernas egen skull utan aför de unges bildning till klassicitet. Heter i öfversättning: det är så förträffligt derföre, att urgdomen i tid målte vända sin håg ffrån det närvarande lifvet, ifrån menskligheten sådan den nu är, ifrån medmenniskorsärop om bjelp och bistånd i sina mest ömmande angelägenheter; och i stället med all id och big fördjupa sig 1 ett Fordom, som var ypperligt — hvars ypperlighet mean i sjelfva verket väl frågar ganska litet efter, men som är så nyttig alt framhålla, på det de studerande må glömma sin egen tids uselbet — en uselhet, som man vill hafva den oegennyttan att ensam (och utan inblandning från det lefvandes sida) sköta, bruka, begagna och handhafva sjelf. Ty det är besynnerligt, att ehuru ömkeligt vårt närvarande säges vara, så måste det ändå innehålla något smakligt för de rådande klasserna, efter de gömma derpå med så stor räddbåga och omsorg, som när små flickor inläsa sina raraste julklappar i glasskåp: julklappar, på hvilka det ärlofgifvet att genom rutorna titta med beundrande blickar, men icke att ålkomma med minsta finger.