Aftonbladet – 23 april 1839, sida 3

NELL UNIOTICIH-AUININISLTatl va 101ci10elj, UV alt vmellan de enskilde, när de råka i tvist, uppträda såsom maximus communis divisor, till frambringande af den angelägna samhällsqvoten rättvisan. Det närvarande Europeiska statsskickets graf blir förmodligen det missförstådda centralisationsbegäret. Man tror, att regeringarne förgås af vanmakt (asthenie); det är tvertom under deras egen förmyckna, d. v. s. till alldeles för många små föremål utsträckta makt, de löpa fara att qväfvas, om de ej rädda sig från denna sjukdom (hypersthenie) genom ett vist urskiljande af det stora, som en regering alltid tillkommer, ifrån det otaliga och lilla, som styres af ingen bättre än af de enskilde, så fort de deruti få någon vana. Europas sociala räddning hvilar på, att de enskilde återfå tycke och färdighet för skötseln af de samhällsangelägenbeter, som ligga inom hvars och ens provincialområde — få lynn2 för municipaloch kommunalgöromål; — och detta förutsätter; såsom första vilkor, att dem gifves tillstånd till öfning häruti. Man begriper väl, alt i samma mån som allt ligger iregeringens hand att bestämma, anbefalla och genom sina organer utföra, så miste folket komma j den positionen, att i samhällsämnena stå som en passiv massa, blott väntande på hvad som skall ske, sjelf utan håg att göra något. För att tala simpelt: folket vänjer sig vid att i allt socialt endast stå och gapa, stoppande näfven i byxsäeken.k Sitta nu vid samhällets roder män, sådane, som försynen behagar giva 1 eller 1, på århundradet, så går det med centralisationssystemet förträflligt: regeringen är då mäktig genom att kunna allt. I vanliga tider,E eremot, är regeringen icke mäktig, utan endast öfverhopad genom att kunnaj allt. Det är i dessa fall som mindre uträttas af en inrättning, som skulle uträtta allt. Det är också i dessa fall man finner, huru väl det vore, om de enskilde kunde och finge i social väg afgöra och sköta hvad som rör deras kommuner. Men om nu samlingen af privatmännen, folkmassan, blifvit vand ifrån kommunalkarakteren, eller ännu icke vand dertill; utan, för att åter så säga, blott står och gapar på samhället (emellanåt deråt gäspande), hvad händer då? Jo, det inträffar, att ingentingihänder. Sakerna bli ogjorda. Saker, hvartill tidehvarfvet fordrar lif och åtgärder, ligga nere orörda. Man tycker sig då icke olämpligt kunna säga, att samhället tynar. ja aftynar. Det kan gå så långt, att man finner anledning till det uttrycket: samhället dör. Slutligen kan det då hända, att någon tar liket, för att vänligt skänka det en hvilostad i sin stora, sin rymliga grift Den missförstådda och för vidt bragta centralisationen, med sin hufvudolycka: de enskildes vänjande ifrån municipaloch kommunalgöromål, visar sig väl mest i Frankrike, mer utgör mer och mindre den nuvarande karakte: ren i de flesta af Europas samhällen. Likvä ligger den icke i karakterens botten, utgör ic ke en af samhällenas grundvalar. Centralisatio nen (den för vidt bragta) är en ymp; det skul le föra oss! för långt, att säga hvarifrån. Me denna olycka är en ymp, och kan således bort tagas, utan att samhällena, för att ombyggas måste omstörtas. Det rent menskliga, det förnuftiga, det goda uti, att såsom samhä ällsmedlen af högre bemärkelse deltaga i skötseln af sir menighet (municipium i stad, kommun på landet), bära dess bekymmer, gå till kraftigt al hbjetpande af dess behof, föra den politiskt fram. åt — med ett ord, icke blutt vegetera, utar serksomt lefva deri — ett sådant lynne ligget : botinen af hvarje menniska som sådan (Ari: stoteles gilver vårt slägte sjelfva definitioner Co ov soMTiucn). Åtminstone finnes detta lynn: le i roten på alla gothiska och germaniska men jniskostammar, Nordens, Englands och Tyskland folk. Och hvad som ligger i bottnen, det ka: lupplifvas. In I Vi fördes pödvän di gt till denna digressio; genom det exempel, vi nämnt. Exemplet, son vi togo, var ringa; men det visar tillräckligt huru man kan tänka sig en styrande myndig het så lifligt intresserad i att för de befattnin gar, den tillsätter, utse duglige män, att de ledd 2f detta intresse nödvändigt pröfvar sö kande riguröst; hvaraf följer, att personer, sor bafva för afsigt at tt göra sig till sådana befatt eg Å