Aftonbladet – 6 april 1839, sida 3

dan rusade vargen på en liten flicka, som han kullslog och hvars lifstycke han började sönderslita, men utan att tänderna ännu inträngde i köttet. Hon blef hans sista offer. Barnets fader, Rene Pititeau, en till kroppen svag, men modig man, ilade till hennes räddning, väpnad med en treuddig gödselgrep och höll den emot sin fruktansvärde fiende, som genast ville rusa på honom med öppet gap. Petiteau begagnade detta ögonblick, stotte en af uddarna i djurets underkäk och lyckades på det sättet fastnagla det vid jorden, till dess en ung gosse ditkom, väpnad med en päk, hvarmed khan ihjelslog vargen. Lyckligtvis lärer ingen af de sårade vara det dödligt. — papper till handdukar. Pappersfabrikanten Weynen i Paris, hvilken gjort sig ganska förmånligt känd för sina uppfinningar inom papperstillverkningen, har nyligen producerat en ny sort papper, som ban gifver namn al cpapicr lir.e eller apapicr batiste. Detta slags papper har isynnerhet funnit afgång i de skönas boudoirer, der det begagnas som — winddukar, framför hvilka det likväl äger ett väsendtligt företräde, då, enligt annorserna derom i Pariserbladen, hvilka i parentes sagdt gränsa till det otroliga, detta papper icke allenast skall göra alla parfymer öfverflödiga, utan äfven i mänga andra arelations importantes, frambringa vigtiga förändringar. — Karnavalskämt. Askonsdagen vid middegstiden buro, enligt ett gammalt bruk, hamnarbetarne i Nantes Fellisda,en in effigie på en bår genom staden för att begrafva bonom. På bron kastade de dockan i Loirefloden; men till de tal rikt församlade åskådarnas stora förvåning sjönk hon icke denna gång som vanligt, utan begynte simma mot stranden och uppnådde den, trotts den ovanligt häftiga och höga floden samt uppsteg derur och befanns vara en lifs lefyande menniska, en oförvägen sälle, den muntraste i hamnen; detta öfverdrifna karnavalsskämt var följden af ett vad, som fettisdaysrepresentanten föreslagit, och segraren firade sin uppståndelse på ett värdshus. — Sällsam anledning till ett sjelfmord. Kotzebues lilla roliga komedi: De tankspridda, har råkat bli den sorgliga, ehuru blott indirekta orsaken till en af Beyerska armeens veteraners död. Baron T, major på expectansstat och anställd som inspektor vid Kongl Akademien i Mäöänchen, en sextiotre års man, som länge plågats af en mjältsjuka, hvilken stundom urartade till någon sinnesförvirring, bevistade nyligen representationen af ofvannämnde pjes. Derunder föll det honom in att den aktör, som spelte hufvudpersonen, (en gammal major med tjenstledighet liksom han) härmade honom i afsigt att göra honom löjlig. Intagen af denna föreställning skref han följande morgon till krigsministern ett bref, hvari han, i föga valda termer, förebrådde honom, att han kunde tolerera den skandal man tillät sig, att till publikens åtlöje och begabberi framställa en gammal krigare, som gjutit sitt blod för fäderneslandet. Han förklarade derjemte, att som lifvet blifvit honom odrägligt, ämnade han göra ett slut derpå genom ett sjelfmord. Ministern kunde i brefvets stylisation icke finna annat, än ett tydligt subordinationsbrott; men som han kände majorens sinnestillstånd, ansåg han lämpligt att, innan han gjorde någonting vid saken, skicka en adjutant till honom för att fråga honom i hvad afsigt han skrifvit brefvet. Då denne officer kom till Baron Ts boning, fann han endast en liflös kropp; han ha de nemligen redan skjutit sig för pannan med en dubbelpistol. — I går vid middagst inträffade den i Stockholm sällsynta händelsen, att en Skäl eller af några s. k. skälhund fanns uppkrupen på isen utanföre Stora Varfvet, hvilket samlade en mängd åskådare till stranden, men då en del af dem sökte närma sig djuret, tog det samma väg tillbaka, som det kommit.