Aftonbladet – 2 april 1839, sida 2

i Ctva, och acn ar det I5Synmnctlnet tll acen nys anförda andra. Vi erinra nemligen om de allmänt tilltagande föraktet för grundliga e genskaper , läsning af djupare innebåll oc sann lärdom. Man säger, att detta förakt ä en följd af tidens stämning. Men inser ma icke, att denna stämning sjelf hos den sto ra massan är en bestämd och oundvikli; följd af det sätt, hvarpå de flesta under studii tiden umgåtts med vetenskaperna? När man :i så många fall erfarit, att uppsnappandet af vis. sa former med sken af grundiighet gifver der innerligt åtrådda frukten af betyget , som i sir ordning föder den innerst efterlängtade frukter utkomsten; hvad under då om man i hela lärdomer ser ingenting annat än ett marionettspel, en formalism, som är löjlig i sig sjelf, men nyttig at så kort och godt som möjligt sätta sig i ägo af för att hekomma frukterna? Detta lärdoms. förakt, som först är en följd af examensväsendet, blir sedan i sin ordning enstor och naturlig orsak till lärdomens allt ytterligare sjunkande; emedan få hafva styrka att vinna eller bi: behålla kärlek och högaktning för det, som de öfverallt omkring sig höra bemötas med balfi eller helt åtlöje. Isynnerhet skall det bli fallet, när barn af sina älskade och vördade föräldrar få öfverlemnad såsom ett axiom öfvertygelsen om pedanteriet hos de lärde, en öfvertygelse, gladt och trefligt understödd genom tusen tokroliga berättelser från universitetslifvet med dess lyckade finesser och små illmarigheter vid tentamina nec non examina. Lärdomens förlöjligande är redan så gammalt, att det börjar kunna kallas en patriarkalisk sed; barnbarn stå med lyssnande öron och spända blickar kring farfar och grandonele, och historier om Christierniner, Landerbeckar och flere utgöra skämtets föremål. Man hör ej sällan academici sjelfve, med glömska af nutidens sorger, återkalla glada minnen från tentamensoch examens-tillfällen, der de eller deras goda vänner utfört qvicka roller. Man klagar öfver det allmänna tänkesättets köld emot djupsinnighet; men man måste väl utan svårighet kunna inse, att afvigheten, i stort taget, leder sitt ursprung från lärdomens eget sätt att vid de förnämsta lärosätena presentera sig. Utom examensväsendet, som bidrager mest härtill, verkar det också mycket genom vissa ämnens framhållande med ohistorisk pretention, (se föreg. 8) hvarigenom de sjelfve bringas nära undergång i och med den misskredit för onytta och umbärlighet, hvari de komma för egen del, och hvari de bringa hela den akademiska institutionen. Man torde anmärka emot vår framställning, att också vi vilja hafva examina, ehuru flyttade på annor hand, och att följderna då miste bli enahanda. Men de bli icke så; och af följande skäl: Om profvet anställes af arbetstagaren, i stället för af arbetsgifvaren; och den förra är t. ex. ett embetsverk — som efter hvad tidens fordringar medföra, allt mer och mer sättes i ansvar inför regeringen och nationen för sina underlydande —, så måste detta verk hos en, som anmäler sig, fordra verklig kunnighet i sak. I och med detsamma försvinner för den studerande all håg, att i sina akademiske lärares föredrag uppfånga några formella egenheter, tjenande till framgång vid ett förhör, emedan han nu icke kan hafva nytta af annat, än kunskapen sjelf. Professorn åter, utom befrielsen ifrån det tidsödande besväret, kommer på den höga och ädla horisont, som honom tillhör. Så väl hos honom, som hos hans åhörare, kan det ej bli frågan om annat än vetenskapens eget innehåll: institutionen stiger således, i stället för att sjunka. Vi anse det vara en grundsats, att ialla skolastiska examina bör ingen annan än läraren sjelf hålla dem med sina lärjungar, emedan desse under elementarbildningens period icke kunna vara så lösgjorda från vetenskapernas tillfälliga former (ordalagen i läroboken, lärarens verba formalia o. s. v.), att de för hvem som helst utom lärvverket kunna bestå profvet. En annan kan, såsom bevistande examen, utsätta hvilken del af kursen han önskar företagen till förhörande: men ofelbart rätt måste det vara, att läraren sjelf utför detta förhör. Tvertom är förhållandet med en person, hvars bildning blifvit akademiskt fulländad: härtill hör just, att han bör kunna bestå profvet inför en annan, än sin lärare. Principen för politiska examina är siledes, att arbetstagaren hiller dem. Vi; hafva nttalat orundsatcen: i utföran dr..t må.