Aftonbladet – 22 mars 1839, sida 2

men man lärer fatt nagra religiösa skrupler, och balen blef inhiberad samma afton den skulle ges. Utom förtreten för alla dem, som redan der stämt möte och valt vis-å-vis, vållade delta återbud en hoax af de mest fatala för en viss tidning, som underlåtit att taga närmare notis om förhållandet, och i slutet af hvars spalter man nu, dagen derpå, till allmän förvåning fick läsa en i det vanliga puffmaneret affattad bulletin om den utomordentliga ,voguec, hvaraf operans baler för hvarje gång i högre grad njuta; i går aftons — hette det — voro salongen och foyererna alldeles fulla; maskeraden var i högsta grad animerad; Jullien exeqverade flere nya francaiser, som syntes oss förträffliga, och de spanska dansörerne utförde sina beundransvärda balletter, på ett sätt, som lemnade ingenting att önska och verkligen hänförde den talrika publiken. Charivari var icke sen att upptaga den lilla godbilen, och devöfver göra sig lustig. Liksom hvarje saison äger sina nya nöjen och aschöne Rariteten, äger den äfven sina nya hvad Engelsmannen och efter bonom Fransosen kallar Äejon,. Denna vinter har det varit en lejoninna. Mamsell Rachel — så är det lilla underdjurets namn — har vändt upp och ner på Paris. Ännu för tre, fyra år sedan — hon är nu sjutton — var den arma flickan ett af dessa nödens barn, som i hörnen och vid trottoirerna öfverallt i Paris, halfnakna och hungriga stå och sjunga från dag till dag sina små visor, med en näsduk utbredd på stenarne framför sig, för alt uppfinga de få sous, som af förbigåendes barmhertighet kunna tillfalla dem. Och i dag tränger sig den förnäma verlden omkring henne, för att få ett ord af hennes mun, ett småleende från hennes ögon; hennes infaH och omdömen antecknas och vandra genom tidningarna; ingen lysande soirå blir mera gifven i de storas och rikas hoteller, utan att den unga aktrisen, M:li Rachel, der är inbjuden att deklamera, och sjelfva den muskerade och dryge vicomte dArlincourt, han, ni vet, som sjelf uppköper upplagorna af sina romaner och gömmer manuskripterna i ett litet cederskrin, hvartill han alltid bär nyckeln, en fin i guld arbetad bijou, på sig som en berlock, sjelfve denne förträfllige herre sekunderar henne härvid merendels i dialogen; markiserna täfla med hvarandra om hvem som skall ha den äran alt i sitt ekipage föra henne att promenera i Bouiogner-skogen; och sockerbagarne gjuta hennes porträt i chokolad. Sa fortune est faite; elle a pris Racine!l yttrade om henne en för sina ordlekar känd person, vid representationen af en Racines pjes, der den unga skådespelerskan som vanligt gjorde furore. Detta: ahon har uppfattat Racine, är förklaringen till det andra: ahennes lycka är gjord; den har slagit rötter., Att uppfatta dessa gamla hjeltar al de tre dramatiska enheterna, vill åter intet annat säga, än att uppfatta afrasen. Se der, tll del mesta, M:ll Rachels storbet! och jag erkänner den, såk dan den nu må vara. När man betraktar denna lilla, föga imposanta och knappast utbildade varelse, måste man verkligen förvånas öfver att från den få höra en oratoriskt uppstyltad alieu commun, deklameras med sådan ljungande pathos, värdig en Pythisk prestinna, och vid en aposiopesis rösten med sådan himmelsskriande kraft bryta ut, för att, stegrad till sin högsta potens, i ett nu med ännu våldsammare ansträngning återhållas och sänkas ner till ett graftyst piano. Och när vid ett imperativ eller ett utropstecken det fordras att riktigt visa sig värdig skaldestyckets höga anda, ni skulle se henne, hur hon sätter ut det lilla yröstet, och med hvilken spasmodisk verve hon yfter sina smala armar i luften, med alla fem ingrarna utsträckta, och skälfvande som aspöf! Och vid en ironi, — hennes force, — wur hon skjuter fram den undra, redan förut rågot framstående delen af ansigtet, och genom änderna sålunda hväser fram de dubbla alexanrinerna, så det skallrar efter dem i hela saongen! Hon är icke vacker, men eger mycet uttryck och själ i sina rörliga anletsdrag ch hennes attityder äro ofta af utomordentlig ffekt. Jag har sett henne i en scen, der hon ade intet att tala, utan, under det de andra eklamerade med full hals, endast faststående å samma plats, med fällda armar och lutadt 1 Allt mar AARAh Au so ag AR flak an AA