Article Image
kra tänkspråken tillsammantagne. Med ett ord, den unga flickan är utom all fråga ett genialiskt barn; hvad som må lemnas oafgjordt, är endast, om detta geni icke skulle kunna auvändas på något bättre, än att stå och recitera Corneilles alexandriner, och förslösa på ord, på sentenser, der den rhetoriska figuren skall göra tjenst för poesi, en värma och en själ, som först i en poetisk karakter kan blifva verkligen konst. Imedlertid hafva de vördiga hedersgubbarne, Corneille och Racine, tack vare den unga mamsellen, åter riktigt kommit, hvad man kallar i smöret. Thiöatre francais har sedan hösten, snart sagdt, icke gifvit något.annat, och en lång queuec står hvarenda afton derutanför ända från kl. fem. Att deita likväl, som jag nyss nämnde, mera får tillskrifvas den lilla judinnan, än ade trenne enheterna,, är någonting, hvarpå jag, då jag sista gången såg mamsell Rachel, fick ett ganska talande bevis, och det vore ändtligen en orättvisa mot både Fransyska publiken och oftanämnda skådespelerska att förutsätta annat. Man gaf Corneilles aHorace,. Mamsell Rachel blir der ihjelstucken i fjerde akten, och denna är dermed slut. Askådarne, som kommit dit för att se den så mycket omtalade aktrisen och föga aktat på innehållet och gången af tragedien, troide nu att hela pjesen var spelad, och började temligen allmänt yrka på Rachels framträdande, för att emottaga ytterligare en salfva af 2pplådissemanger. Efter ett ögonblick — akterna ga nästan oafbrutet den ena i den andra, ty inga scenförändringar äga rum och ridåen förblifver hela tiden uppe — framträdde i stället helt beskedligt de tvenne andra, som enligt pjesen börja femte akten, och ställde sig att uppläsa sina verser. Man trodde först, att de hade någonting på mamsell Rachels vägnar att förkunna, och lyssnade en minut. Men då det befanns vara intet annat än Corneilles alexandriner, begynte ett väsen, att man kunde mista örhinnorna. Mamsell Rachel! ropades från alla håll; amamsel Rachel, mamsel Rachel! De båda Romerska hjeltarne råkade i någon förlägenhet, men fortsatte dock sin dialog med vederbörliga gester. Oväsendet blef allt större och större, man hörde intet ord från scenen. Ändtligen afbröt sig den ena hjelten midt i en alexandrin, och närmade sig sin kamrat, för att rådgöra hvad man skuile taga för parti. Nå, tänkte man, nu måtte ni väl en gång sluta dem der tragödian! Men nej, bjelten tog ett steg tillbaka, ställde sig åter i posityr och började med sin andra halfva af den afbrutna versen. I detta ögonblick utbröt likväl från alla kanter en så väldig storm, att talaren hals öfver hufvud skyndade ut och den andra sammalunda efter. Mamsel Rachel måste då utan vidare fasoner ur de dödas rike genast in, och först härefter var det möjligt att fortsätta pjesen. Många begåfvo sig likväl ut, för att i foyern fördrifva tiden till efterpjesen skulle börja. Innan jag går från mamsell Rachel, kan jag. icke underlåta att anföra en anekdot, som be-i rättas om en af hennes talrika beundrare equand möme,, emedan den bevisar till hvilken ehevaleresk höjd denna förtjusning stigit. En ung monsieur, som allt ifrån den första qväll mamsell Rachel uppträdde på theatre francais, icke sedan försummat ett enda spektakel der hon spelat, hade en dag råkat komma något sent för alt få biljett, och måste således om aftonen ställa sig i aqueun,, för alt komma in på parterren. Under det han här stod och hade hjer-. tans tråkigt, känner han någonting röra sigien! af hans hbakfickor; han kastar armen tillbaka och får tag i en hand. cAhal! en ficktjufl —I. Tyst, för Guds skull, tyst!... Jag är ingen tjuf, . jag besvär er att icke tro det! Men nöden . har ingen lag. Brinnande af begär att en gång i mitt lif få skåda denna unga aktris, om hvilI I 1 ken ryktet förkunnar så mycket, drefs jag 0emotståndligt hit; men då jag kände efter i mina fickor, befunnos de vara toma ända till sista styfvern. Då grep mig frestelsen att på den-. na olofliga väg — Himlen förlåte mig min ogerning — skaffa mig medel till att köpa en biljett, och apå min ära! jag skulle aldrig beröfvat er mer än just jemt och nett de 2 francs och 20 centimer, som härtill behöfvas. — Den eleganta unga herrn svarade härpå intet, men följde tjufven tätt utefter, då biljettluckan ändts ligen öppnades och queuen skred framåt. FramDR I SA EA I ee Pa Jan Ann AR

22 mars 1839, sida 3

Thumbnail