Aftonbladet – 19 mars 1839, sida 1

DD OO VV PAA ståndspersonal, vill jag blott framdraga ett och an nat ur de lagar, genom hvilka man sökt hämm: friheten i besittning af skattejord. Man börjad med ait förbjuda skattebonden att äga för mycket och man har slutat med ait förbjuda honom at äga för litet. Det märkvärdiga är, att man fö dessa motsatta förbud haft ett och samma motif nemligen faran af minskning i allmänna wuiskyl derna. Uti 50 kap. 2 . Landslagen heter det: Engin Bonde hafvi våld köpa mera skattejord under sig än han är sjelfver fullsäde och besittjande uppå; hvilken thet gjör, sva at Cronones ingäld thera: minskes, och vittnar sva Härads Nämnd, böte Konungi åter skadan, och åt fyratighi marker, Konungs ensak. Den tiden Jorden ej var satt till hemmantal, fruktade man, att besittningarne skulle bli för stora. Sedan hemmantalen voro bestämda. uppkom åter farhågan, att besittningarne kunde bli för små, för att utgöra skatten. Redan den 45 April 15414 stadgades, att ingen, som icke ägde åtmänstone en fjerdedel i ett hemman, skulle understå sig att begära bebo och bruka densamma, utan efter mätismanna ordom, och som det bäst och lämpligast ske kunde, af den, som största rätten och delen ägde, låta sig utlösa. Här är således första steget taget till de många förbud mot skattskyldig jords styckning och förminskning, som sedermera utkommit, och bland hvilka må nämnas Kongl. plakatet den 24 Juli 4677, deri all afsöndring. af jord från skattehemman förklarades ogild. Småningom har dock lagstiftningen måst foga sig efter de anspråk på en större frihet, som mer och mer gjort sig gällande. Strängheteniafszcende på hemmansklyfning mildrades genom Kongl. förordning den 30 Juni 1747, som tillät, att skattehemman i allmänhet finge styckas till 6, 8 eller mindre delar, allt efter som sådant pröfvades kunna ske med hemmanets bestånd i framtiden. Detta bekräftades genom Kongl. förklaringen den 8 Mars 1770; och sedermera hafva klyfningarne fortgått nästan obehindradt, tills dess man, uti 4827 års Kongl, förordning, sökte, genom bestämmelse af hvad som skulle anses för besutenhet, uppdraga en gräns för den förut oinskränkta pröfningsrätten. Förbuden mot skattskyldig jordminskning förblefvo väl en längre tid orubbade; men sedan det lyckats att, genom fiktionen af förpantningsrätten, till någon del motverka förbudet för ofrälseman att besitta frälsejord, använde man samma utväg, för att kringgå författningarna emot skattskyldig jordminskning; och lagskipningen gjorde, hvad den alltid och allestädes gör, när Jagstiftningen ej följer tiden åt: den gaf domkraft åt en fiktion, som tillfredsställde folkets önskningar och folkets behof. På detta sätt tillkommo, år ifrån är, nya jordafsöndringar, utan hemmantal; och man fann för dem en så gifven benägenhet hos folket, att man trodde sig kunna påräkna denna säsom retmedel till enskiftesverkets befrämjande. Det förordnades derföre, i författningarne om enskiften, först för Skåne af den 31 Mars 1803, sedermera för Skaraborgs län af den 25 Juli 4804 och slutligen för landet i allmänhet af den 2 Februari 4807, att den. som låtit enskifta sitt hemman. ägde ar sin ouppedlade jordrymd aflåta till och med tiondedelen tili fränimande personers besittning, under full äganderätt, dock att ingen sådan lägenhet finge göras mindre än fyra tunnland och att årlig afgäld i spanmål till bolstaden derå skulle läggas. Detta var väl icke någon radikal förändring i de förra lagarne mot skattskyldig jordminskning, men det var en gärd, som lagstiftningen gaf ät allmänna tänkesättet, och det var ett erkännande, att den grund, hvarpå det gamla förbudet hvilade, nemligen vådan för kronans ingälder, i sjelfva verket icke existerade, då den afsöndrade jorden, genom det bidrag, den kunde lemna till skatterna, snarare ökade, än minskade, bolstadens förmåga att den utgöra. I och med detsamma grunden således, genom lagstiftningens egen åtgärd, hade fallit, ansägs förbudet föråldradt och qvarstående endast såsom en död bokstaf i forntidens lagar. Man både handlade och dömde allmänneligen efter den i enskiftesförfattningarne antagna princip. Visserligen var lagskipningen någon gång tveksam, då fråga förekom om afsöndring under full ägande rätt; men sedan Kongl. Maj:ts i Författningssamlingen införda dom af den 26 Februari 48235 blifvit känd, var allt tvifvelsmål om den slutliga utgången af så beskaffade tvister undanröjdt. Nu uppträdde åter lagstiftningen, för alt gifva sanktion åt, hvad som sålunda hade öfy ergålt till lag i folkets sinne, och som omöjligen kunde brytas, utan rubbning af tusentals redan bestående rättsförhållanden. Lika litet som det, i första lkapitlet af 4827 års förordning, kunde komma i fråga. att upplifva de äldre förbuden mot hemmansklyfning, lika litet var det möjligt att, i andra kapitlet, återställa de gamla plakaterp a emot skattskvldig jords minskning; men då man i båda kapitlen arbetade på, att hälla emota, hvad man befarade såsom skadligt i tidens ström, fann man, sedan enskiftesförfattningarne blifvit omsmilta i den nya skiftesstadgan, nödigt, att ur de förre upptaga de inskränkande villkoren för jordafsöndringar. På denna punkt stå sakerna för närvarande; och derhän anser jag dem hafva kommit genom den högre nödvändigheten i deras egen natur. Hos mig kan således den föreställningen icke äga rum, att de möjligen skulle kunna gå tillbaka. Om ag skulle tillstyrka en ändring i 4827 års författning, blefye det en ändring, icke till större tvång, utan till större frihet; men jag tror det vara nog, om författninnnn Fr 3 denna SUNÅ Vara A ärad