kunna bestå; och den folkklass, som lefver på de: tredje man. Hvad som återstår att iakttaga, ka ske när som helst; och hvad som i öfrigt kan var feladt mot föreskrifterne i författningen, skall ju efter 2 kap. 13 S., rättas, så vidt möjligt är, d påstående derom göres: är åter all rättelse omöj lig, så är det ju icke hårdare i detta fall, än i s många andra, att den får skylla sig sjelf, som ställt sig lagen till efterlefnad. Visserligen läte det säga sig, att om Konungens befallningshafvand ej pröfvar afgälden, hemmansägaren kan få min dre, än honom rätteligen tillkommer, och att, on icke aila författningens föreskrifter äro iakttagne lägenhetsinnehafvaren icke äger full säkerhet på sin besittning; men man måste ihågkomma, ati äfven sedani Konungens befallningshafvande bestäm! afgälden, det beror på enskilda aftal emellan hemmansägaren och lägenhetsinnehafvaren, till hvad belopp den skall utgå, så länge den förre icke brister i fullgörande af sina skyldigheter till det allmänna; och om den sednares skyldighet i sjelfva besittningen icke alltid är förvarad genom den noggrannaste efterföljd af hvad lagen bjuder, finner han sig oftast lika väl belåten med förtroendet till sina medmenniskors välvilja. De vigtigaste handlingar i menniskolifvet företagas på god tro. Många hundrade hemmansdelar hafva tvifvelutan i mansåldrar varit besutne, utan layliy besutenhet; men det har skett på god tro, ty ingen har velat lösa dem. På god tro har man lefvat och dött på jordstycken, dem man köpt eller tillförpantat sig tvert emot lagarne, men ingen har klandrat det. Så måtte det ock hädanefter få förblifva hvarje myndig man oförment, att på god tro tillbetinga sig besittningen af jord, efter som han sjelf finner förmånligt, med äfventyr, att vara underkastad den rättelse i betinget, som lagen fordrar. Då man menar sig hafva anledning till den förmodan, att ganska många afsöndringar skola vara lagstridiga, är det i sanning besynnerligt, att man har så sällsynta exempel på afsöndringar, som gått öfter ända genom klander. Åtminstone måste jag, som domare, intyga, att de tvister i sådane ämnen, som kommit under min behandling, varit ganska få, ehuru jordafsöndringssystemet finnes, inom den mig nådigst anförtrodda domsaga, mycket vedertaget. Det är, i mitt tycke, ett vackert drag hos svenska allmogen, att den ogerna bryter ord och afsked, äfven om de icke, efter strängaste rätt, skulle? små lägenheterna, har dessutom så många förbin-) delser och beröringar med den, som sitter på hemmanen, att de i allmänhet heldre sämjas än träta. j Lagstiftaren har gjort nog, då han icke allenast sagt, huru anledningar till trätor skola förekommas, utan ock gifvit domaren makt att, såsom förut är anmärkt, jemnka aftalen, om möjligt är, till likstämmighet med lagen, när stridigheter uppstå. Den i komiteens betänkande uppdragna teck-ning af arbetande klassens lefnadssätt, såsom något eget för denna klass, instämmer icke fullkomligt med min erfarenhet. Jag känner visserligen, att mycken håglöshet och många oseder träffas hos den torftige arbetaren: men om man toge i beräkning per-1 sonalens talrikhet och den brist på odling af de ädlare anlagen, som alltid måste vara fattigdomens följeslagare i ett land, der ännu ganska litet blifvit gjordt för folkbildningen ,) så fruktar jag, att en allvarlig jemförelse föga skulle utfalla till de öfrige klassernas förmån. Min tanke är, att man i denna del bör döma skonsamt, om man vill döma rättvist. Der torparsystemet är rådande, utan att vara mildradt af ett faderligt husbondvälde, och der jordbruksnäringen är stillastående; der ser man vanligtvis arbetaren trög och vårdslös. När torparen har sitt dagsverke på karfstocken, gäller det lika, om det är väl eller illa gjordt; och när jordbrukaren icke sjelfgår framåt, förmår han ej tillegna sig de nya arbetskrafter, som uppkomma omkring honom. På sådane ställen kan följaktligen någon verklig flit och trefnad hos den arbetande klassen icke ega rum. Der åter en sjelfständigare anda utvecklat sig hos arbetaren, der jordbruket fram-: skrider till större fullkomlighet, der hågen att förkofra sig har tillbörlig väckelse och uppmuntran: der äfven dagsverkaren fått smak på egande rätt och på något mer af lifvets beqvämligheter, än tillfredsställande af de första djuriska behofven; der söker han sin frihet och förnöjsamhet i eget hus och på egen jord, och der finner man honom flitig, treflig och Efter min öfvertygelse är det icke jordafsöndringssystemet, som egentligen bidrager till förökande af de olyckligas antal, för hvilka fattigvården slutligen måste sörja. Dessa bestå merendels af utslitna tjenstehjon, afsigkomna torpare, försupna bönder och deras barn. Den, som varit omtänksam nog att spara ihop medel till en lägenhet, och som, genom sitt derå nedlagda arbete, förökat dess värde, har redan gifvit fattigvården en säkerhet för sin PS TA