Aftonbladet – 19 mars 1839, sida 1

STOCKHOLM den 19 Mars. Angående jordafsöndringarnas verkan till fa tligdomens förökande. Vi meddela här nedan, efter löfte i gårdags bladet, Hr Expeditionssekreteraren Richerts ut låtande i detta ämne, hvilket utgör ett af hu! vudföremålen för fattigkommitteens nuvarand öfverläggningar. Oaktadt det förut stått i Dag Allehanda för de båda föregående dagarna, haf ve vi likväl intagit det in extenso, då en oci annan af våra läsare måhända icke har tillgån till nämnde tidning, och det för öfrigt icke för lorar på att läsas om ännu en gång. Några a de vigtigaste ställena äro utmärkta med kursi stil, men serdeles skulle vi vilja fästa uppmärk samheten på den uppgift, Hr Richert lemnat så. som resultat af sin erfarenhet, att den personal som mest faller fattigvården till iast, icke si mycket kommer från åboer å de afsöndrade jordlägenheterna, som ifrån tjenstehjon, torpare och försupna bönder. Det kunde också lön: mödan att lyssna litet till de råd och invändningar, Hr Richert lemnar, innan man i fyrsprång begifver sig in på reaktions och kautionssystemet. Då jag icke i allo kunnat dela de åsigter, som äro framställda i det betänkande, komiten nu, genom fleste rösterna, beslutit att i underdånighet afgifva, är det min skyldighet, att till komitens protokoll aflemna min serskilda mening, i öfverensstämmelse med hvad jag muntligen anfört under öfverläggningarna. Af de faktiska upplysningar, betänkandet innehåller, finner jag det vara otvifvelaktigt, att hemmansklyfningen i sednare åren aftagit. Lika med hvad komiten i betänkandet yttrat, anser jag det icke vara någon verkan af 4827 års Kongl. förordning; men jag tror derföre icke eller, att det är en följd af tillfällighetera. Jag tror, att det är en följd af den riktning, folklynnet i sednare tider antagit, och jag tror, att sjelfva förordningen icke är annat än ett uttryck af denna samma riktning, i den mån lagstiftningen deri uppfattat ett af tidens allmänna syften. Det är nemligen ögonskenligt för en hvar, som med uppmärksamhet betraktat de förhållanden, hvilka utvecklat sig här ilandet och annorstädes, att hos de egentligen s. k. arbetsklasserna mer och mer utbildat sig en fri och sjelfständig karakter. Den låter märka sig så väl hos arbetaren uti jordbruket, som hos arbetaren i de andra näringarna. Förstår den förre att rätt använda sina krafter, är han fullt så oberoende och aktad, som ägaren af en hemmansdel, den der ej sällan skuldsatt sig för den äran att kallas bonde, och som, utan nödigt driftkapital, krasslar med ett föga tacksamt jordbruk. I denna känsla af oberoende bör man, efter min öfvertygelse, söka rätta orsaken till den aftagande hemmansklyfningen, å ena sidan, och det tilltagande begäret efter lägenheter utan hemmantal, å den andra. Den, som ärft eller hunnit förvärfya några hundrade R:dr, lägger dem nu för tiden mindre gerna än fordom i en hammansdel; men för att äga den frihet, han eftersträfvar i bruket af sin arbetskraft, förskaffar han sig eget hus och så mycket jord, han med egna händer kan sköta. År det väl eller illa, att förhållandet blifvit sådant? Det är en fråga, som jag ej försöker att besvara. Jag inlåter mig ej i några spådomar, om det är lycka eller olycka för samhälslifvet, att denna åtrå efter frihet och sjelfständighet slär allt djupare och djupare rötter. Jag hvarken barmas eller sörjer deröfver, emedan det anar mig, att så måste vara på den kulturpunkt, hvartill menskligheten kommit, och emedan jag är säker, att den, som låtit bildningen framskrida till denna punkt, också är vis nog att styra den ännu l.ngre åt det godas mål. . Ingenting af hvad mensklig riakt förmått, för att tillbakahålla det oroliga förkofringsbegäret hos de lägre samhällsklasserna, synes vara försummadt. Näringsfriheten, som varit allmänt berömd, men nästan lika allmänt fruktad, har ej fått förhasta sig i afkastandet af sina bojor; och ehuru icke här i landet, såsom på många andra ställen, menniskan varit fastbunden vid jorden, utan rätt till laglig besittning, har likväl friheten, att äga jord och att råda deröfver, varit i långliga tider underkastad temligen betvdliga inskränkningar.