Aftonbladet – 4 mars 1839, sida 3

att desamma af professorerne allmänt måtte göler här föreläsningar. Dessa tillhöra det akaning ran lore akacemten guvit nonom, nu bil-i1 vit gjord skieklig att kunna vara rätt passiv d. äv. på ett rätt och djupt sätt emotltagande!s hvad läraren (som först här uppträder fullt ak-o fiv inför honom) har att säga. Vi (se föregåen-d tarundervisning så, alt gossen från första början genom methoden bringas till sjelfverksamhet, aktivitet: hvarunder läraren synbarligen endast eller åtminstone mest förekommer såsom den passive. Han är väl i sjelfva verket redan der aktiv; men han döljer sig som sådan, han uppträder icke för lärjungen som fullt aktiv, just på det att dennes egna inre krafter såsom menniska mitte vakna och sättas i verksamhet. Häri består det sokratiska lärosättet. Konsten är der att leda så, att lärjungen arbetar sig sjelf fram i sin undervisning, mången gång, som han tycker öfverlemnad åt sig sjelf, men dock aldrig lemnad ur sigte. Det är på detta sätt han verkligen göres aktiv, göres allt mer sjelfständigt arbetande. Deri ligger, efter vår mening, karakteren för hela elementarbildningen, hvarföre också ingen föreläsning från lärares sida under den visar sig lämplig. Det är icke förr än lärjungen vunnit fullt aktiv förmåga, som han verkligen är i stånd att också kunna vara rätt passiv, kunna med full apperception emottaga, kunna med gagn åhöra föreläsning. Man har föreställt sig motsatsen och trott passiviteten vara det lättaste af allt för menniskan; derföre lät man också uppfostran härmed begynna, angelägen att hälla in i den unga själen allt önskeligt. Men föga fastnade så: det allramesta låg osmält, och arbetet blott invecklades. Det förvända bestod just i en förtidig och omöjlig passivitet. Man måste börja med att göra lärjungen sjelfarbetande; han skall annars föga eller intet vinna och behålla. Förmågan af ett rent, djupt och verkligt intryck är mycket större och sednare: det utgör karakteren för den högre bildningen, Högskolans. Derföre uppstiger läraren här (professorn) i bilden af fullständig och erkänd aklivitet, d. v. s, han hålde 8) karakteriserade den rätta ideen för elemendemiska studium per se: studenten sitter under! föreläsningarnes åhörande passiv, men hemkommen till sig förarbeter han och ordnar i sitt inre det inhemtade, hvarunder han också då vid akademien på detta sätt (det vill säga: icke hufvudsakligen) är aktiv: ty den studerandes aktivitet är här det medföljande, liksom under elementarhildningen han naturligtvis också på sitt vis måste hafva varit passiv tillika, men passiviteten der blott utgjort det medföljande och sekundära. Hafva vi nu, som vi hoppas, visat vigten och betydelsen af föreläsningar vid universitetet, så upprepa vi blott det angelägna desiderandum, I ras till ett lefvande tal, emedan de annars nedsättas till umbärlighet, blifva obesökte och oundvikligen gå att utbytas mot bok och läsning. Bet andra desiderandum, på det icke studenterna måtte begå den ogerningen, att, såsom man sagt, växa sina lärare öfver hufvudet,, består i i den billiga fordran, att professorerne sjellve allmänt måtte vara progressive i sitt väsende. i Man skulle äfven kunna kalla detta en fordran alt de måtte följa med sin tid,, om icke denna term så ofta blifvit missbrukad för satt följa med hvarje vindkast,, hvilket för ingen del är vår mening. Med eatt vara progressiv förstå vi catt rätt följa med tiden,, som betyder, att på grund af historiens lärdomar om förflutna tider inse hvad vår nuvarande epoks innersta mening är, och arbeta i enlighet med den. Mången fruktar härvid ytlighet. Ytlighet är utan tvifvel någonting högst förkastligt; men icke är allt grundligt, för att det genom inre verklig oreda är ofattligt: liksom tvertom icke heller alltär ytligt derföre att det genom en reda, som går från ämnets yta till dess hotten, utan svårighet kan begripas. Två af menniskornas största fördomar sitta här. Man anser så ofta lärdt hvad som icke är det i sanning, men endast tyckes så, emedan det nedgräft sig något litet under bildningens yta, och kominit i ett mörker, hvari det hvarken kan inses af vanliga menniskor eller af sig sjelf. Så håller man ock gerna allt klart för olärdt; och det är sant, att mycke ct, som erbjudes oss deraf är så; men icke allt. Man behöfver således här pröfva innan man dömer. — För att förstå frågan, bör man noga märka tre olika slag afföreställningar, 2. De, som blou ooP LT PT än