ihärdig och outtröttelig standakughet, ända tilll; dess den offentliga makten, återkommen tilllsg känslan af sin pligt och sin förmåga, alltid kun-g de stå färdig att handla, och partierna blifvit d nog modfällda, att afstå från att mer gripa till c vapen. — — — — — I Men det var äfven under en vigtigare syn-lg punkt, som man borde veta motstå sinnenasy hänförelse. Landets känslor, som så länge blif-jÖ vit kränkta, hade ändteligen kommit till ett utbrott. De Europeiska regeringarna hade begagnat Bourbonerna som ett medel att betvinga Frankrike. Detta, som upprest sig, hade kastat dem bort för deras fötter. Det ville öfverallt understödja dessa oväntade hvälfningar, som utbrustit i Bologna, Brässel, Warschau och på andra ställen. Det allmänna kriget hade visserligen då utsigter till framgång i Fransmännens entusiasm, i denna öfverraskning , som förlamade alla regeringars kraft; men det var hvarken menskligt, eller klokt, eller förnuftigt. Frankrike kunde ej utgjuta sitt blod för alla andra folks möjliga eller icke möjliga frihet. Denna frihet skulle sannolikt icke utgått från kriget. Det allmänna kriget, i afsigt att forma verlden efter vår afbild, var sluteligen ett företag, hvaremot revolutionen och Napoleon strandat. Det var att åter förnya alla det sistförflutna halfva seklets felsteg, utan samma ursägter, och kanhända utan samma storhet. aJag har förenat mig med regeringen, för att genomföra det system, som bestod i att inskränka Frankrikes uppdrag inom det möjligas gränser. Då man ej kunde med vapen understödja Polen, har man för det åberopat traktaters och mensklighetens fordran. Då man ej kunde förändra Italiens belägenhet utan ett allmänt krig, har man motvägt det välde, som sökte der odeladt uppresa sig; mot Österrikarnes invasion har man ställt Anconas ockuperande; och för att förekomma vapenstyrkans förnyade användande, har man för Romagnan fordrat några administrativa förbättringar. Man har erkänt Spanska revolutionen, och man har, medelst en traktat, gifvit henne hopp, att hon ej skulle gå under. Man har slutligen skyddat Belgien, icke blott genom negociationer, utan äfven genom vapnen, emedan vår omedelbara säkerhet fordrade det, och emedan vår arm på detta afstånd kunde handla lika hastigt som säkert. aSådant är då detta system, som man kallat motståndssystemel. Talaren erinrar, att detta system var hans, att han alltid försvarat det, både som minister, innan han blef det och sedan han upphörde att vara det; att han gick ur kabinettet, emedan den rådande politiken ej mer var densamma, och att han i April 4837 vägrade åter ingå deri, tillika med marskalken Soult, derföre, att det icke mer kunde göras gällande. Han fortfar derefter sålunda: Då den materiella ordningen var återställd, torde regeringen förstå urskilja det ögonblick, då hennes existens ej mer var i fara, då den offentliga makten öfverallt var färdig att lyda henne, och då partierna, som märkt detta, upphört att väpna sig. När sådant inträffat, borde hon bli lugn, fördragsam, och afstå från stränga åtgärder, som derefter icke medförde någon nytta, Hon hade enligt min tanka, gjort rätt i att qväfva dessa associatiorer, som tilläto en exalterad ungdom och vilseförde arbetare att offentligt organisera armter; hon hade gjort rätt i att förbjuda pressen uppmaningar till uppror och förolämpningar mot konungens person. Men då intet parti mer vågade trotsa Nationalgardet och armeen, då pressen, inseende sina misstag, blifvit mindre uppviglande och mindre förolämpande, var det väl lämpligt att hopa lagar på lagar, till dess man i kammaren rönte en ekiatant motgång, den mot disiunktionslagen? . Man hade gjort rätt i att i första ögonblicket motverka denna irritation, som, under det bon förföljde hvad man kallade Carlisterne och prestpartiet, kunde åstadkomma en administrativ hvälfning eller en brytning med landets gamla religion; men borde man derföre genast öfvergå till dessa okloka försigtighetsmått mot de män, som förkasta den nuvarande regeringen, till desse uppmuntringar åt presterskapet, som röja nya regeringars svaghet, då de hafva alltför brådtom att aflägsna sig från sitt ursprung? aMen nya regeringar stå bland skär och i klippor. Om de äro våldsamma, som vår revolutionära regering, proskribera de samfundets högre klasser; om de äro moderata, röja de en barnsiig otålighet. att samla dem omkring sig. Då Napoieon, återkallade emigranterna, då han åter uppreste altarna, var sådant en djup statskonst; men då han, fattad af en fåfänga, hvarföre sjelfva snillet icke ens är fritaget, sökte draga desse samma emigranter ti!l sitt hof och omkring sin thron hopa hela kyrkans prakt, var han då lika stor och lika klok? cOch likväl var Napoleon en man af ett omätligt snille, af en ofantlig ära; han kunde ba sina Svagheter! Men vi, moderata regeringar, utan annan ära, än denna solida och mogna, som en lång vishet förvärfvar, vi, hvilkas snille bör vara det enkla förståndet, om vi gifva vika för en sådan otålighet, äro vi oskickliga, såra till egen skada vådliga natisanalkänslor. och unnmuntra mer än en