befria sig från beskyllningen, att hafva trädt Kongl, Maj:ts prerogativ förnära, är vederlagdt i J. O:s anmärkningsmemorial, och tarfvar blott det tillägg, att, om hvarken Hofkansleren eller Justitiekansleren, som äro förpligtade att hos Kongl. Maj:t göra förutgående anmälan om tryckfrihetsåtal, kunna misstänkas hafva öfverträdt Kongl. prerogativet, så är Hofrätten ej derigenom befriad från samma tillvitelse; att det cderemot visserligen är ganska riktigt invändt, att underdånig anmälan hos Kongl. Maj:t angående majestätsbrott kan föranleda till cvådax för tryckfriheten, i fall de edsvurne af Ede Kongl. Maj:ts, medelst svaret på berörde förfrågan, yppade åsigt, att en skrift vore brottslig låta förleda sig att frångå sin egen deremot stridande öfvertygelse. Så beskaffade vådor inträf fa alltid då juryn viker från sin ed och fälle den oskyldige. Förhållandet är alldeles enahanda med domaren. Mened är lika ctänkbara hos den ena som hos andra. Men hittills har, mig veterligen, klagan ej försports, att, då Ede Kongl. Maj:t anbefallt fortsättning af åtal för lasteliga yttranden i tal eller skrift, om Edei Kongl. Maj:ts höga person eller gerningar, elle att då Eders Kongl. Maj:ts höga tanka angåend: andra vid domstolarne förehafda mål varit känd sådant fått inverka på besluten. Billigtvis bö) man tänka lika högt om jurymannen, som on den ständige domaren. Under förutsättning här af måste ock ostridigt underlåtenheten af denn hemställningsåtgärd anses, i vigtig mån, inskrän ka hvad till skyddande af tryckfriheten är stad gadt. (Det öfriga följer i morgon.)