Aftonbladet – 4 mars 1839, sida 2

jad rättegångs nedläggning, hvarvid J. O. äfven utpekar den likhet, som fäörefinnes mellan Konungens rätt att låta nedlägga åtalet för majestätsbrott, och enskild mans rätt att lemna verbalinjurier obeifrade; vidare derigenom, att han erinrar, att den anbefallda anmälan så mycket säkrare ligger inom processen, som en anmälan innan rättegångens början motsäges af sunda förnuftet, och alldeles icke kom i fråga vid åtalet mot Crusenstolpe; det är, säger J. O., icke verkställbart, att till Kongl. Maj:t inberätta målet och hvaruti brottet består, innan rättegången är börjad och således annan ännu något mil finnes,; det är mycket svart att nedlägga en sak, som ännu icke existerar, och rent af omöjligt attfortsätla en ransakning, som ännu icke börjat, och då åklagaren icke är behörig att föra talan längre än till dess domstolen inhemtat tillräcklig kännedom om målet, för att kunna anmäla det, och icke vidare, då den anklagade icke är skyldig att stå till svar mot annan än den, som lagligen kära äger, men denna rätt att kära vid majestätsbrott beror af Konungens förklaring, om rättegången skall fortsättas eller nedläggas; så måste den tilltalades fordran att få kärandens rätt ull talan afgjord, vara en rättegångsförmån, och domarens pligt, att utverka Konungens förklaring derom vara en till processen hörande formalitet, som icke får försummas, enär den nämnde rättegångsförmånen icke är i Tryckfrihetslagen ullrycktigen undantagen; slutligen derigenom, att han anmärker, att den föreskrifna anmälans skadlighet för den anklagade rör lagens rättvisa och billighet, men icke skyldigheten att tillömpa den. cDetta inkasta, yttrar J. O., cär icke nytt, utan gjordes redan kort efter det Kongl. Brefvets utfärdande, under diskussionerna deröfver hos Rikets Ständer, samt besvarades då, liksom det nu bör besvaras, med den erinran, att fastän straff-frihet blifvit redan i förväg den angifne beviljad, är derigenom hvarken honom betaget att af angilvarn fordra upprättelse, eller den sistnämnde förbudet, att medelst bevisnings föTreteende från ett sådant påstående söka befriJelse. Mot den andra punkten af Hofrättens invändning, eller den, att Tryckfrihetslagen icke skulle tillåta någon tillämpning af 4777 års bref, anmärker J. O. till en början, att en del af de I skäl, som för denna invändning blifvit åberopaIde, redan förut äro vederlagda, samt vidare: att hvad angår inkastet, det den föreskrifne anmälan strider mot den för tryckfrihetsmål anbefallde skyndsamhet, så är det en gemensam I obeqvämlighet vid alla rättegångsförmåner, att de verka uppehåll, och hvad angår talet om Hofkanslerens åliggande, att anmäla tidningsinI I dragningar och qvarstad å utländska skrifter hos -I Konungen, så kan man ej rätt väl upptäcka, hvad detta inkast skall bevisa); att svårigheten, att i ett visst fall) tillämpa tryckfrihetslagens föreskrift, icke förefanns i Crusenastolpeska målet, och atti alla fall ingenägerjsluta, att när en stridighet mellan tvänne lagbud synes yppa sig, ettdera af dessa två lika gällande bud skulle vara i alio kraftlöst; att Hofrättens påstående, det en anmälan hos Konungen skulle blifva ofullständig, derest den skedde genast, förfaller, så snart man ej (liksom Kongl. Svea Hofrätts Hindbeckska division,) antar, att den skulle ske pinnan rättegången börjats, samt att dessutom 1 afseende på alla dessa inkast gäller, att då tryckfrihetslagens 3 6 mom. genom stadgandet om tillämpning af allmän lag och secrskilda författningar 1 allt, der icke blilvit uttryckligen annorlunda stadgadt, äfven stadgat tillämpning af -14777 års bref, så måste ock för fast antagas, -Jatt lagstiftarn förutsett och beräknat följderne toch äskar att bli åtlydd i det ena som det andra; att Högsta Domstolens stillatigande uti dess utlåtande 4840 öfver förslaget till , I tryckfribetslag låter förmoda, att F. D. an-Isett frågan afgjord, genom det lagbud, Hofrät. ten öfverträdt; att hvad Hofrätten ordat, för att Hofrätten nämner äfven, att 5 6 mom. Tryckfrihetslagen föreskrifver, acatt och huruledes, tryckta skrifter, som väcka missnöje hos utländsk man, borde hos Konungen anmälas, men J. O. anmärker, att en sådan skyl