Aftonbladet – 4 mars 1839, sida 2

ämnes 1 1777 ars bref, ej skulle vara tänkbara 1 ryckfrihetsmål ), så är till märkande först, att lessa saker då äro lika litet tänkbara vid skrifva utlåtelser, dem Hofrätten ej gittat undantaga, ch för det andra, att brefvet innehåller äfven in hop andra motiver, och att man ej får uteluta några af dem, för att blott afse de andra; ytterligare att Hofrättens stöd derpå, att Hofätternas universal till kungörande af 4777 års oref endast skulle afse lasteligt tal, alldeles faler öfver ända genom den lilla omständigheten, att, dessa universal till trotts, majestätsbrott i ryck, mellan 4777 och 4809 ändock blifvit hos hos Konungen anmälde, samt slutligen, att hvad lagstiftarns subjektiva motiver, eller Kongl. Maj:ts önskan att icke oroas af förledde undersåtares otacksamhet, anginge, så torde dessa motiver hafva varit politiska, eller en önskan att, då straffet för majestätsbrott blivit så skärpt genom 4734 års lag, men sällan kommit i fråga under den tid ständerna ägde makten, hvaremot efter 1772 års regeringsform angifvelserne tilltogo, Kongl. Maj:t måtte komma i tillfälle att underrätta sig om behandlingen af dessa mål; och detta anser J. O, nödigare nu än förr, emedan sedan 3 kap. 44 Missgerningsbalken fått andra straffgrader än blottlifsstraff, det eljest oftast skulle hända, att Kongl Maj:t allsicke finge någon underrättelse om majestätsbrotten. ) Den andra Hofrättens invändning, eller den att 4777 års bref icke vore i tryckfrihetslagen till efterlefnad anbefalldt, och icke heller kunde i tryckfrihet tillämpas, hade Hofrätten sökt styrka dels med det påståendet, att den anbefallda anmälan, lika litet som rättigheten att efter domen söka nåd vore en rättegångsförmån), att denicke låge inom, utan föreginge processen, och kunde betaga den skyldige tillfället att söka upprättelse, dels med det föregifvande att brefvets tillämpning vid vissa tillfällen skulle råka i uppenbar strid med tryckfrihetslagens öfriga föreskrifter. Första punkten af denna invändning, eller den, att anmälan af majestätsbrott hos Konungen icke vore någon rättegångsförmån, vederlägger JustitieOmbudsmannen först derigenom, att han erinrar om den skilnad, som, både till tid, grunder och följder, existerar mellan benådning eller ett ådömdt straffs upphäfvande eller förmildrande, och abolition eller en påbörmn rn dd AM — J—— a et AV AA mm An ) Är det icke möjligt, att en Hofeller Justiekansler, eller hans underordnade, af hat och arghet eller, som ej bättre är, af okunnighet eller cenfald, rusa åstad, med en anklagelse för majestätsbrott, der intet sådant blifvit begånget, t. ex. genom rubricerande af ett yttrande om ckenseljenc, såsom majestätsbrott, eller att de aförtyda ord och mening) genom vissa strofers ryckande ur sitt sammanhang, genom förespeglingen, att en, icke person utan blott handlingar, utpekande skrift är en allusion, såsom i åtalet mot Marmorerade Boken, genom sammansökta eller uppdiktade, för den åtalade skriften främmande, tillvitelser mot författarons person, hyvilka skola öfvertyga juryn om, att han menat värre än han skrifvit o. s. v.2 Ar det icke möjligt, att en sådant aktor, i förening med fala eller vrångvisa domare, kan ådraga en rent af oskyldig person hvarjehanda lidande, för ex. derigenom att de inskränka hans arättegångsförmåner, såsom då de utan skäl betaga boktryckare eller borgensmän tid att framhafva namnsedeln eller författaren, samt sålunda föranleda den skandalen, att en person, hvars oskuld alla känna, Konungens namn till pris, inquieteras och marteras, eller derigenom att de sammansätta en kassabel jury, af öfvermagar, beroende eller mot den angifne intresserade personer, för att åtminstone få honom häktad? ) Eagstiftarens subiektiva motiver blifva ännu uppenbarare, när man betraktar sjelfva brefvet. Gustaf III säger der, att cnär K. M. funnit med dess regeringssätt mindre öfverensstämmande, att åt angifvelsen af meranämnde brott gifva så mycken uppmärksamhet, som den dessförinnan ägt, K. Maj:t som bäst kunde pröfva, huru mycket afseende derpå borde göras, a!ltså i nåder. beslutit den anmälan brefvet föreskrifver. Häraf synes icke blott, hvad ofvan är angifvet, eller att Gustaf ITT talade om majestätsbrott i allmänhet, utan äfven att han fruktade, det många sådana brott torde förekomma, och åtalen derå ej allenast lemna ett fult efterdöme för andra menniskor, utan äfven och i synnerhet väcka en mindre gynnsam föreställning om monarkens konungsliga sinnelag. Denna grund qvarstår alltid, och om än Svea Hofrätt tänkte annorlunda, borde den likväl af brefvets ordalag slutat, att nuvarande Konungen borde,enligt lag och förordningar censeras icke mindre än Gustaf III intresserad af att hans regering ej måtte anses fåfärg eller hämndgirig, samt att det väl kunde inträffa, hvad Gustaf IIT förutsåg, eller att ett åtal, i synnerhet om det ansågs obefogadt, snart skulle draga andra och mera befogade efter sig. x ,