Aftonbladet – 21 februari 1839, sida 2

RN RE RR Sd 2 DTM MS AM AA ORO MR rättelser om utgången af de sednare förhören i detta mål och om dervid afhörda vittnems berättelser. Det är den 24 och 31 sistl. Januari, samt 7, 14 och 24 dennes, som saken föreyvyarit. Af de anklagade hafva extra kammarskrifyaren Löfgren och Skarström omsider inför domstolen både skriftligen och muntligen aflagt fullständtga bekännelser om sin delaktighet i brottet. Endast f. d. Notarien Björkman förnekar enständigt all kännedom deraf. Enligt hvad Löfgren och Skarström uppgifvit, skall Notarien Sundborg hafva varit så vida medvetande om brottet, att han, före verkställandet deraf, blifvit vidtalad oah erhållit del af planen, samt vid flere för öfverläggning derom hafde sammankomster, som ägt rum å värdshusen Clas på hörnet och Bernhardsberg, varit närvarande, med råd biträdt och tillika åtagit sig föranstalta om vittnesattesten, under yttrande, att han lika med de andre, vore öfvertygad, att planen fullkomligen skulle lyckas. Enligt deras utsago skulle Notarien Sundborg Måndagen den 24 sistl. September hafva hemma hos sig af Lundberg fått emottaga de båda skuldsedlarne, för att belänas och derföre lemnat Lundberg ctt recipisse, hvaruti skulle hafva varit intaget, catt Sundborg åtagit sig attredovisa för reversernes belopp med afdrag af 2000 R:dr B:ko, hvarmed Sundborg skulle äga att taga godtgörelse för en motsvarande fordran hos Lundberg. Detta recipisse, hvilket Lundberg sedermera tillställt Björkman, skulle Sundborg derefter hos Björkman hafva ulbytt cmot ett annat. Vända vi oss nu till den cmot Sundborg förekomna bevisning, så finne vi synnerligast 5:ne vittnesmål af sådan beskaffenhet, att de väl icke emot Sundborgs nekande kunna anses innehålla full bevisning till hans öfvertygande, men likvål hvart och ett för sig utgöra starka anledningar emot honom. 4:0 Hyrkusken Ahlgren har nemligen berättat, att han en dag sisuidne höst inträffat på värdshuset vid Norra brunn och då märkt, att Sundborg, Björkman, Lundberg, Löfgren och Skarström varit för sig sjelfva i en mindre kammare, hvartill dörren stått öppen. Björkman hade då sutit bredvid Lundberg och uppläst ett protokoll, som yvittnet nu trodde hafva varit protokollet öfver vittnesförhöret med Thunström och Löfgren. När Björkman slutat läsningen af protokollet, hade Sundborg frågat om det ej vore bra,c under tillägg catt gubben numera icke kunde komma ifrån betalningen af sedlen, hvarvid Sundborg tillika med låg röst förklarat atwt beläning deraf nog skulle gå för sig.e Ahlgren förklarade sig äfven öfvertygad derom, att med gubbena menats Wibom, emedan dennes namn under hela samtalet förekommit. Bolitryckerikonstförvandten Blanzius har berättat: att han, som ifrån den 2:dra till och med d. 235 sistl. Oktober varit i Rädstufyuhäktet arresterad i samma rum som Sundborg, Thunström och Löfgren, vid flere tillfällen hört Sundborg förebrå de öfrige, att de inför poliskammaren bekänt sin delaktighet uti det ifrågavarande brottet, samt vid ett tillfälle yttrat till dem, — som orden fallit — så var icke vår öfverenskommelse,x samt att Sundborg plägat utfara i oqvädinsord emot dem, och bland annat yttrat om Thunström: catt han vore aen feg stackare, som kunde fås till allt för en asup bränvin eller några skillingar. Sundborg hade äfven yttrat: att om Thunström och Löfgren achållit sig, så skulle kuppen gålt igenoma; dock hade Sundborg, sådant oaktadt, alldrig i Blanxii närvaro bestämdt erkänt sig vara delaktig i brottet, utan allltid så ställt sina ord, att de icke skulle förstås af Blanxius, som likväl af fiera omständigheter samt Thunströms och Löfgrens samtal sins emellan alltför väl kunnat inse hyarom fråga var. Domstolen har vidare, på begäran af Hr Advokatfiskalen Lindberg till Blanxii besvarande framställt följande frågor: 1:0) Om vittnet sett att Thunström lånt af Sundborg 24 sk., hvilka den sednare sagt sig icke vilja återfordra, om Thunström undvek att inför domstolen yttra något, som kunde ligga Sundborg till last, serdeles i afseende å det recipisse, Sundborg utbändigat åt Lundberg öfver reversernas emottagande, och deri Sundborg förbehållit sig 2000 Rår banko i arfyode? Blanxius svarade, att Suudborgs ord vid berörde Lil!fälle fallit sålunda: aatt dermed icke vore så no.ga, bara inte Thunström pratade nägra dumheder, som kunde skada Sundborg. Vittnet hade väl bört dem alla tala om 2000 Rdr banko, men kände ingenting närmare derom. 2:0) Om vittnet förmärkt, att Sundborg föreställt Löfgren och Thunström, hvilka förmåner kunde vinnas genom återkallelen inför Kämnersrätten af . ul brottslighet, och att Sundborg vore färdig att ierföre gifva dem någon ersättning, samt att då Thunst:öm dertill nekat, undborg visat hat och vilja emot honom? Efter något eftersinnande sade Blanxius sig, i iniedning deraf, nu minnas, att Sundborg vid nåot tififälle yttrat: catt allt kunde hjelpas igen geom en återkallelse, och hade Sundborg alltid viat hat och ovilja emot Thunström. Följande frågor, hvilka Löfgren, uppå begäran, ill Blanxii besvarande fått framställa, synas icke ller vara utan betydehet. 1:0 Om icke Löfgren i häktet uppsatt ett skriftigt erkännande, för att till domstolen ingifvas, men tt Sundborg afrådt honom derifrån och i stället ntalt honom att inför domstolen återkalla sitt erännande? rr