Aftonbladet – 20 februari 1839, sida 2

såsom en användbar, fysisk, eller efter massa beräknelig addend till de lägre stånden, för alt öka motvigten mot ett motparti, synes hennes första uppmärksamhet med hopp och fruktan hafva fästat sig vid den industriidkande klassen såsom ett vehikel för penningehandeln, såsom innehafvare af en ny hemlighet i denna alltid värderade konst, att taga folkets pengar ur dess ficka, utan att det märker på hvad sätt. Denna den större handelns hemlighet, i förening med dess frukt, rikedomen, förmådde äfven de stora herrarne öfver rikets jord, att nedlåta sig till ett tilifäligt broderskap med riddarne al merkuriistafven, ehuru dessa icke voro annat än — arbetare. Dessa erlade visserligen presenterna vid brorskålen, än i kontant, än i biträden vid de merkantila operationerne, men det är handelns natur att taga betaldt, och de hedrade representanterna af borgerliga näringarne, som till större delen varit, åtminstone till extraktionen, utlänningar, kände för väl sitt yrke, ägde — och detta länder dem i allmänhet till heder — för mycket tillgifvenhet för sitt stånd, för att icke godtgöra sig både för det ena och andra, än genom egen vinst, än genom fördelar, som tillflöto alla, äfven de lägsta på den industriella hierarkiens trappsteg. Bonden dömdes att betala kalaset. Han erfor väl i praxis verkan af de många restriktionerna, men begrep ej orsaken dertill, och tröstade sig alltjemt med den välmåga, som skulle infinna sig, när den nya pordningena kommit till stånd. Hans ovetenhet och oförmåga att göra motstånd voro negativa orsaker till de koncessioner, regeringen och adeln beviljade prohibitivoch skrisystemet; ty om än nämnde stånd och några andra af de från fysiskt arbete befriade icke kunde genom undantagslagar i allo undandraga sig följderna af detta system, så voro dock böndernas, den stora massans gärder så ojemförligt öfvervägande, att de på indirekt väg, mer än tillräckligt defraierade de högre stånden och byråkratien för allt hvad dessa, till upprätthållande af en skenbar konseqvens i systemet nödgades förskjuta. Det var hufvudsakligen åt bonden, man syftade med tulloch prohititivsystemet, som nedtryckte priset på allt, hvad han kunde utföra och fördyrade allt, hvad han kunde till sitt understöd bekomma utifrån, samt, för alla slöjdevaror, lade honom i händerna på industriidkarne; vid städernas tullar måste han betala accis, den icke en gång en stackars torparegumma med en mark smör eller ett tjog ägg kunde undgå; på städernas torg och allmänna platser träffades han af oräkneliga bestämda och obestämda vexationer, och landet indelades distriktler för de små, men despotiska städernas spekulationer och inbördes tvister; bonden kunda der ingenting sälja, ingenting köpa, stundom icka en gång boribyta ; största delen af hvad han kunde eller kunnat tillverka, var både å landet och i stad kontraband, och den mångbesjungne Europas segrarea, atrygg som klippans rot, som himlens vind så frtc, ägde i hela det högt beprisade Norden icke välja sig ett kapplandz jord, för att sammankomma med sina grannar, till att sälja en tunna säd och köpa ett lispund humla; ja om två af dessa vindfria mäng möttes på stadens torg — som dock äfven var taget af landets jord — vågade den ene icke offerera den andre en gris eller en höna, förr än stadsbon först ansåg sitt behof tillfredsställdt. Med ett ord, den frie Nordens son har blfvit bunden till inskräkningar, så öfverdrifna, att om man ville beskrifva dem i detalj, de af den med ämnet obekante skulle tagas för fabler ). Medan industriens idkare sålunda skiftade landet och dess inbyggare utom staden, skiftade de med icke mindre ifver yrkena inom densamma, sällan eller aldrig efter naturliga grunder, utan hufvudsakligen efter de från Tyskland införda Gewohbnheiten, och ofta efter den goda grundsatsen : pen hvar är sig sjelf närmast och tager hvad han kana Till den i moderlandet, Tyskland, skarpa ordningen hann man dock aldrig här; skråväsendet och monopoliisystemet var och förblef ett evigt sammelsurium, med rättigheter utan motsvarande pligter, pligter utan motsvarande rättigheter, en ouppbörlig, ännu icke sliten process mellan landets ursprungliga arbetare med sina naturliga rätj KS Man kan anföra exemnel af städer med ett