Aftonbladet – 20 februari 1839, sida 2

Vid våra universiteter, på hvilka man, till följe af institutionernas, mera sällan af personernas: lyten, ofia lämpat den bekanta liknelsen om ett ur utan visare, som går och går, utan att någon ser hvad tiden lider, vore bearbetandet af en sådan historia på sitt rätta ställe. Man påstår väl, att en recapitulation af de tallösa, nästan utan ljuspunkter fortlöpande dårskaperna i vår näringslagstiftning skulle öfverstiga allt menskligt tålamod både att uppställa och afhöra: men detta beror väl af methoden. Visserligen kan blodet komma i rörelse, när man läser hur kungar bortskänkt allmogens rätt till sin egendom. eller arbetskraft, visserligen måste man le när man ser regeringar och råd efnaska med skräddarsaxen och tumstocken, för att afpassa storleken af en råckknapp, mäta band till en bandros, gifva en rätt figurlig och prationela snitt åt en kjol eller uppsatt mössa; men hvar är det sagdt, att man skall läsa historien utan all affekt liksom en auktionskungörelse? Om man kan studera naturen i krypfän och infusorier, som kanske, när allt kommer omkring, äro causa efficiens till både gangrån och kräfta, så må man väl äfven kunna studera menniskan, samhället, i Svenska näringsaförfattningarne: månget lyte I Svenska statskroppen har i dem sitt upphof.